Jag är en virrpanna. Glömmer det mesta. Fort. Brukar säga att mitt minne är bra men väldigt kort. Men de finns alltid de som är värre. Tydligen. Pratade i telefonen med min numer fd kollega. Vi pratade om ditten och datten. Mest vardagliga saker. Så där som vi brukar göra. Hon var kvar på jobbet. Jobbade de sista självande minuterna. Du vet, de där som man borde skippa. De där när man inte har så stor koll på vad man gör. Hjärnan har liksom redan checkat ut. Men har man arbetstid till ett visst klockslag så har man. Fast det borde ligga en rast sista fem-tio minuterna. Man kan inte göra så mycket fel på en  rast liksom. Men. Samtidigt som hon pratar med mig plockar hon ihop och gör sig redo att gå hem. Det är bara en sak kvar att ta med. Telefonen. Mitt i en mening hör jag fd kollegan fråga sin arbetskamrat om hon möjligtvis vet vart fd kollegan lagt telefonen. Tror att vi svarade samma sak i samma sekund, hennes arbetskamrat och jag. "Du pratar ju i den"! Som sagt, det borde ligga en rast de sista minutrarna innan man slutar.

 

Kollega

25 januari 2013 15:59

Sista rasten borde man ha. Absolut. Har skrattat åt det idag med. Bjuder gärna på det i en annars rätt förvirrad tillvaro.

ÄlgEva

26 januari 2013 16:48

Jag skrattade till och från hela kvällen :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...