Om jag får ett råd från en snickare hur jag på bästa och billigaste sättet spikar upp en bräda följer jag det rådet. Om sjukgymnasten säger till mig att jag måste göra den ena eller den andra övningen för att min axel ska bli bra gör jag så. När jag talat om för mina barn att det är farligt att simma i strömt vatten har de låtit bli att simma i just dessa vatten. När den som arbetar på bilbesiktningen säger åt mig att det snart går hål på en bromsslang ser jag till att den blir bytt. Skulle kunna hålla på så här i evigheter. Och rabbla exempel på råd man får. Råd man följer. Råd som kommer från de som begriper mer än man gör själv. Men alltså den här kommunen jag bor i... Om politiker eller tjänstemän får ett råd verkar det däremot vara mer regel än undantag att man INTE följer dessa. Man utvärderar de inte. Börjar tro att man inte ens överväger att det faktiskt kan vara ett bra råd. Oavsett om rådet man fick kan hjälpa till att spara flera tusenlappar. Kanske rent av hundratals tusenlappar. Handlar det om prestige? Det får man hoppas. Det vore än värre om det handlar om ren dumhet.  

Ibland känns det som man går med huvudet under armen.

Oftast uppstår den känslan när det är mycket runt mig. Veckan som gått var fulltecknad, av allsköns olika uppdrag. Jag har i perioder under de dagar som gått känt mig uppblåst av alla måsten.

Hur ska jag hinna med allt? Hinner jag med allt? Vem tar hand om hemmet? Misstänker att yngsta dottern tror jag sagt upp mig som mamma? Förvirringen har varit stor, ibland.

Ibland går det så fort att man hittar sig själv i en alltför brant utförsbacke, undrandes om man ska ta sig ner på fötterna eller om det slutar med ett magplask.

Ibland går allt bara som på räls, inga hinder, ingen förvirring man bara går på genom livet. Trallandes.

Vissa gånger har man fått upp farten så pass att man nästan får sladd i kurvorna.

I nästa sekund är livet enkelt, allt går på räls, det känns som man flyger bland molnen. Som någon bär en fram.

Men säg den lättnad som varar. Bäst vad det är vill man bara skrika ut sin frustration.

Men så länge man är säker i sig själv klarar man det mesta.

Om inte annat kan det vara skönt att ha en vän att luta sig mot.

Jag fick ihop allt. Till slut. Nu ligger en ny vecka framför oss. En vecka där yngsta dottern får stå i centrum. För att jag vill. För att jag kan. För att döva mitt dåliga samvete för den vi precis avslutar.

Tack Diggiloo-gänget för ett trevligt avslut på denna vecka och för all hjälp med bildillustrationerna till dagens inlägg!  

För alla er som någonsin undrat var alla semesterfirare håller till när det regnar kan jag tala om att jag har svaret. Att jag vet. Man skulle kunna säga att jag tagit reda på det i dag. Inte helt frivilligt visserligen. Men ändå. De sitter inte och häckar i sina husvagnar. De ligger inte i sina husbilar och löser korsord. De ålar inte omkring på golvet och letar navelludd i den hyrda stugan. De sitter inte heller i hotellbaren och dricker en kall öl eller sippar på ett glas vin. Nej då. De är på närmsta köpcentrum. Alltså jag skojar inte. Precis alla är där. Likt yra hönor irrar de runt mellan hyllor, letandes reafynd. Allt ska köpas. Av alla. Bara det är billigt. Kassakön ringlar sig genom halva butiken. Trycket är så hårt på kortläsarna att de säger upp sig, en efter en. Kontanter blir plötsligt hårdvaluta, på riktigt. Om du gjorde misstaget att inte uppsöka en toalett innan behovet fanns har du problem. Väntetiden i toalettkön gör att de flesta står med korsade ben och ett lätt ansträngt ansiktsuttryck som säger att de är redo att springa omkull samtliga för att slita tag i första bästa toalettdörr som öppnar sig och tränga sig in. De som tänkt sig en lugn stund sittandes runt ett bord för att fika, äta eller bara vila fick tänka om. Hungriga och trötta människor stapplar omkring mellan borden, alla vill sitta, alla vill äta - NU. 

Så, nu vet du. Längtar du efter lugn och ro på din semester? Åk till en badstrand första bästa dag det regnar. Törs nästan lova att du blir ensam.    

Vi har, som de flesta av er redan vet vid det här laget, en valp som går under namnet Vilja. Hon är en trevlig liten varelse som inte gör myckte väsen av sig. Hon är faktiskt väldigt tyst. Piper inte ens när hon behöver gå ut och göra sina behov. Nej då. Vilja går tyst ut i hallen och tittar lite försynt på ytterdörren. Det gäller alltså att vara på sin vakt om man vill slippa "olyckor" inne. Vi har, sedan hon kom hem, tränat henne i att inte gå ut trots att dörrarna står öppna. Detta för att inte riskera att hon smiter ut när ungar kutar ut och in här och glömmer stänga dörren. Under de få dagar vi hade sommarvärme stod både altandörr och ytterdörr öppna hela dagarna. Vi hade koll på valpen. Tyckte vi. En eftermiddag sitter jag, maken och tonårsdöttrarna i köket och pratar om det mesta när maken säger "jag tror hunden vill gå ut" och tittar mot ytterdörren. Jag och tonårsdöttrarna, som är precis lika nyfikna, tittade naturligtvis mot dörren. Där sitter Vilja, på insidan tröskeln, och tittar längtansfullt ut. Ena tonårsdottern går dit och säger "varsågod" varpå valpen kutar ut och gör sina behov. Månader av träning verkar äntligen sitta. Vi är helt överrens om att nu, nu kan hon det där. Hon har fattat att hon inte får gå ut fast dörren är öppen.

Några timmar senare sitter jag och maken i soffan. Tittar på något väldigt intressant på tv. Kanske var det en film, kanske var det inte det. Tonårsdöttrarna delar inte vår smak när det kommer till tv-program så de bestämmer sig för att cykla till macken. Jodå, de har både körkort och bil. Kanske var det ett miljötänk som vaknat till liv, kanske hade de bara lite överskottsenergi de behövde bli av med. Jag och maken stannade i alla fall i soffan. Efter ett tag ringer makens mobiltelefon. Absolut inget ovanligt. Alls. Jag hör bitar av samtalet. Det låter så här: "Nej, jag tittar på henne nu" och "när du säger det så flåsar hon ganska mycket". Hjärnan börjar snurra. Vem sjutton pratar han om? Det kan inte vara yngsta dottern. Hon skulle sova över hos en kompis så hon var inte hemma. Jag satt i soffan och jag flåsade inte nämnvärt. Faktiskt inte alls. Någon annan "hon" fanns inte hemma. Men vänta nu, Vilja var ju hemma och hon är en "hon". Jag väntade. Och väntade. Hörde maken tacka den som ringt. Maken kommer in till soffan och berättar vad han i andra änden av telefonen sagt. Han hade sett tonårstjejerna cykla förbi deras hus. Strax efter såg han ett vitt litet streck. Ett streck som var väldigt lik vår Vilja. När strecket inte kom ikapp cyklarna och de på cyklarna inte lade märke till strecket vände strecket om och sprang åt andra hållet. Vilja hade gått ut genom en öppen dörr, utan lov. Hon hade alltså inte alls lärt sig det vi trodde. I alla fall inte fullt ut. Två skrattande tonårstjejer som försvann på cyklar blev för stor frestelse för en liten valp. Nu gäller det att passa på den lilla valpen ett tag till, när dörrar är öppna och tonårstjejer drar iväg.      

Jag och andra tonårsdottern var ute på vift i går. Ett djur hade blivit påkört och förmodligen skadat. Djuret i fråga hade försvunnit från platsen. Ska vi vara petiga hade även den som kört på djuret försvunnit, inte nödvändigtvis åt samma håll. Men. Personen i fråga hade gjort precis som man ska göra. Det var noga utmärkt där djuret gått in i skogen.

Hunden selades. Nu skulle här spåras. Rätt ut i skogen. Där alla älgar bor. Och jag skulle med.

Övriga i sällskapet klagade lite nu och då över mängden mygg och knott. Jag hade inte de problemen. Hade mer problem med att jag titt som tätt hörde tunga steg. Som om någon gick ifrån oss. Sakta. Stegljuden varvades med andra ljud. Ljud som i mina öron lät som horn mot trä. Ingen annan verkade höra det jag hörde. De hade fullt upp med att titta på hunden och vifta bort blodtörstiga typer. Så här i efterhand inser jag att det kanske inte var annat än mina egna hjärtslag och hjärnspöken jag hörde.

Vi gick. Vi letade. Vi gick. Och sedan gick vi lite till. Men det enda vi hittade var lite hår i blåbärsriset där det påkörda djuret legat en stund.

För min del var det en nyttig stund där i skogen. Rent fobiträningsmässigt alltså. Att det fanns ett gevär med gjorde naturligvis saken lite lättare. Så är det.

När vi kom fram till bilen fick även jag problem med alla myggor och knott. Helskotta. Luften var proppfull med dessa blodsugare. Det var bara att kasta sig in i bilen och åka därifrån.    

Vi hade en bra helg, maken och jag. Måndag morgon hämtade vi bilen och började rulla hemöver. Efter ett gäng mil blev vi lite hungriga. Bestämde lite snabbt att vi skulle äta när vi hade kört 18-20 mil. Efter som vi lever efter devisen "har man bestämt något ska det hållas", stannade vi vid första bästa ställe. Det där med bästa ställe skulle ganska snabbt visa sig vara fel. Eller vad sägs om detta bemötande när man kommer ut från toaletten.

Observera att bilden INTE är arrangerad!

Har aldrig varit med om att man som matgäst ska städa toaletten och jag kommer aldrig göra det heller. Så det så. Efter det totala felvalet av matställe bestämde vi oss för att nästa stopp skulle vara på, ett för oss, känt ställe. Ett gäng mil senare stannade vi på det förutbestämda stället. Bilen skulle tankas, blåsor skulle tömmas och magar fyllas på. I den ordningen. Naturligtvis gick det inte så lätt. Efter tankningen bestämde sig nämligen bilen för att inte starta. Alltså efter drygt 60 körda mil. Knappa 20 mil hemifrån. Så nära men ändå så långt ifrån. Makens hurtiga uttalande kändes inte ens roligt, "Tja, det finns ju hotell här också". Precis när min hjärna höll på att utarbeta den perfekta planen startade bilen. Ingen vet vad som var felet. Men den startade. Puhh! Lite snabbt stökade vi undan resten av det som måste göras och fortsatte vår resa.

Dagen efter hemkomsten styrde jag och maken våra näsor mot kusten, Höga Kusten. Lite umgänge med vänner stod på schemat.

Med vyer som denna är det inte svårt att njuta. Att dagen efter sitta på en klippa och rensa jordgubbar...

Snacka om livskvalité. På kvällen tände vi upp en eld nere vid vattnet och fortsatte njuta. 

Nu har vi vilat upp oss och laddat inför morgondagens prövning, begravning. I morgon, fast om man tittar på vad klockan är blir det i dag, tänkte jag tala om vad jag och andra tonårsdottern var ute på för äventyr i kväll.  

Jag och maken är ute på vift. Man skulle kunna tro att det är planerat. Att det skulle vara planerad kvalitetstid för mig och maken. Riktigt så var det inte. 

Efter ett impulsbud på en bil får vi se halva Sverige. Via tågfönstret. Självklart blir det kvalitetstid. För mig och maken.

En kort mellanlandning i huvudstaden innan resan fortsatte.

Vädret skiftade hela vägen. Skulle vi få flanera på Avenyn i solsken?

Solen tittade fram en kort stund. Men inte när vi var ute och gick. Då regnade det. Och vi hade inget paraply. Två halvdränkta katter tassade in på första bästa restaurang för att äta middag. Efter maten var det slut på turistpromenerandet, vi tog en taxi.

Eftersom vi bor farligt nära Nordstan blir det förmodligen lite shopping i dag. Frågan är om det blir en seriös shopping, alltså en påse = en öl. Det återstår att se.