....är jag inte. Men jag väljer att göra så lite som möjligt i dag. Och faktiskt njuta av det. Utan dåligt samvete. 

Alla dessa statusuppdateringar på facebook som talar om att man lagat mat, tvättat, Har tråkigt, ätit mat, joggat, shoppat, städat, haft främmande, ska hälsa på någon, har kliat sig i navlen och så vidare i all ära. Men vem är intresserad av det? Är det så att vi ständigt har behov av att få en klapp på huvudet. Eller ett behov av att få tala om att vi minsann gör saker. Viktiga saker. Oviktiga saker. Att vi hela tiden är uppkopplad för att meddela omvärlden om vår existens. Om vad vi gör eller inte gör, hela tiden. Det som inte står att läsa på facebook har liksom inte hänt. 

Ja, jag skriver också på facebook. Ibland. Om oviktiga saker. Viktiga saker. Om att jag just i dag gör så lite som möjligt. Men mest skriver jag här. Om lite och ingenting. För att jag tycker om att skriva. För att det är roligt att kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde i fjol vid den här tiden. Som en dagbok. Läsbar för alla som vill. En dagbok där jag väljer vad jag anser vara av sådan art att faktiskt vem som helst kan läsa det, utan att någon tar skada av det. Utan att hänga ut vare sig familjemedlemmar eller vänner. Jag skriver inte för att få en klapp på huvudet eller bekräftelse på min existens. Bekräftelse får jag av andra. Av mina nära och kära.