I morgon har yngsta dottern sin sista skolavslutning här i byn. Efter sommarlovet blir det skolbuss till skolan, 40 minuter (minst) enkel resa. Önskar naturligtvis att hon hade fått ett år till här men....

Det är även min sista skolavslutning på samma skola. Verksamheten ska flyttas. Helt logiskt om man tänker rent ekonomiskt då skoltransporterna är väldigt kostsamma. Det hjälps inte. Känslomässigt känns det trist i alla fall. Sedan återstår det att se om jag får följa med. Kanske blir jag en i statistiken. Kanske inte. Kanske sadlar jag om och gör något helt annat.

Tonårsdöttrarna har precis påbörjat sina vuxna liv. Andra tonårsdottern åkte i tisdags för att börja sitt arbete. På annan ort. Ena tonårsdottern blir kvar på hemmaplan några veckor till innan även hon drar iväg. Till annan ort. Men som det ser ut kommer de hem på helgerna. Ett tag i alla fall. Tur det så jag får skolas ut sakta. Att gå från en familj på fem personer till en på tre känns konstigt. Men det är så det ska vara. Barnen ska växa upp och flytta ut. Sen. Jag är inte riktigt redo än. Det tror jag inte tonårsdöttrarna är heller. Redo alltså. Tycker dessutom att det är bra om de kan bo hemma tills de jobbat ett tag och bestämt sig för vad de vill göra och vart. Tids nog får de ta hand om sin egen smutstvätt. 

Har lekt lite med kameran i kväll. På en kulle. Bland minst enmiljontrehundrafemtioelva "svier". Men vad gör väl det när objektet i fråga är så fint.

Skrev för nästan två månader sedan om Statistiska Centralbyrån. Om deras "förföljelsemani" när det gäller mig. Vad jag skrev? Läs här. I alla fall skrev jag om felet som mitt personnummer måste ha eftersom det "poppar" upp så fort det ska undersökas och ordnas någon typ av statistik.

Jodå, jag har fått ett brev igen.

I dag har jag upplevt på nära håll vilken skillnad man kan göra när man arbetar tillsammans. När man hjälps åt. Stöttar varandra. Står enade. Vi är många som insett vikten av att samarbeta. Aldrig har det varit så långt mellan februari och juni. Samtidigt har det gått fort. Bitvis så fort att man knappt hunnit med. Men nu är vi ett stort kliv närmare målet. Skolan på vår ort blir kvar! Politikerna fick ta sitt förnuft till fånga. Vårt engagemang visade vägen.

Jag har varit på många möten genom åren. Möten där samtliga deltagare åkt hem samma sekund mötet avslutats. I dag stod flera kvar. Diskussionerna fortsatte. Länge. Engagemanget har inga gränser längre. Att bo här nu känns fantastiskt. De som tar steget och flyttar hit kommer till en ort som andas framtid. Som har inställningen att ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid.    

Nu är jag tillbaka. Ja, alltså jag har inte varit borta. Eller jo. Men jag har inte varit här. Jag har varit hemma och överallt annars. Det har varit en vecka med ganska mycket stök. Nationaldagsfirande samt läkning och sjukgymnastik av axeln är några aktiviteter. Jag och maken tog en tur till några vänners stuga vid kusten. Jag har alltså andats lite havsluft.

Vi tog en "genväg" hem. Som de flesta vet är det inte sällan som genvägar tenderar att bli senvägar. Så även för oss. Naturligtvis. Men vi fick se lite djurliv. Mindre angenämt om du frågar mig.

En tuff vecka avslutades som en tuff vecka alltid borde avslutas. I sällskap av goda vänner och en massa travhästar.

Som kronan på verket åkte jag hem som vinnare. Inte med flera tusen eller miljoner kronor på fickan. Några hundra fick räcka. Det var trots allt på plussidan. 

Annars har veckan inte bjudt på några större överraskningar. Inte ens vädret har överraskat.

Det har skiftat mellan mycket regn, lite mindre regn och några spridda solstrålar.

En skolvecka återstår. Fem ynka vardagar innan yngsta dottern har sin avslutning. Den blir lite speciell. Nästa läsår börjar hon pendla, med buss, till och från skolan. Även liten blir stor.

Hur har ni haft det?

Först ut i dagens operationskö var JAG! När väl bedövningen av armen var lagd gick jag, med visst stöd, in i operationssalen. Ska vi vara petig så hade jag en karl under vardera arm så jag var nog inte helt stadig. Men jag gick.

Vet inte riktigt varför jag fick ett lila streck mitt fram på halsen. Men annorlunda blev det ju.

Jag var halvvaken under hela ingreppet, hur coolt som helst. Några bilder blev det inte tagna men vad gör det. Jag har hört ljudet av "benfräsen" när den fräser bort lite ben. Jag har hört farbror axeldoktor ifrågasätta vad farbror blivande doktor gör. Jag hörde även svaret "känner, det är så bra att få känna känslan". Jag hörde när narkosfarbrorn efterlyser en sax och hur en operationsbrorsa svarar att ingen vågar låta narkosfarbrorn ha sax. Jag hör mig själv säga att vissa helt enkelt inte ska ha vassa föremål. Naturligtvis hör jag även farbror axeldoktor prata med tant sköterska om hur irriterad han tyckte farbror blivande doktor lät när han svarade på axeldoktorns fråga. Rena dokusåpakänslan där inne på uppvaket.

Nu väntar jag mest på att armen ska vakna. Den hänger som ett mähä och gör ingen som helst nytta. Jo, det gör den visst det. Den ger mig en liten inblick i hur det är att vara halvsidesförlamad, i alla fall delvis. Mycket nyttigt men framför allt väldigt värdefullt för mig som yrkesperson. Att se hur någon hanterar en av mina kroppsdelar, respektfullt och medkännande eller ryckigt och hårt. Känna känslan av att vara beroend av andra människor. Ja, ni ser, jag har arbetet i huvudet även nu. Jag längtar såå till mitt arbete.