Så var både sista april och första maj avklarade. Och alla fingrar är kvar.

Våren borde alltså vara i antågande. Kanske är det så att den ska blåsa hit för blåser gör det. Så det viner i skorstenen. Men blåsten torkar upp blöta gräsmattor och leriga vägar. Inget ont som inte har något gott med sig. Liksom. 

Vi skulle titta på en majbrasa, jag, andra tonårsdottern och pojkvännen. Men det blev en stor flopp. Ena brasan tror jag de valde att inte tända eftersom det blåste så mycket och den andra hade brunnit ut innan vi kom dit. Det fick bli en tur till skogs.

För att titta efter älg. Inte så mycket som en älgrumpa såg vi. De hade nog blåst bort. Alltså inte bara rumporna utan hela älgarna.

1 maj var vi en sväng till aktivitetsparken i byn. Det bjöds på korv och annat tilltugg. Bra för en hungrig myndig son. Bra för gemenskapen. Bra för alla leksugna, barn som vuxna.

Annars har det inte hänt så mycket. Vi har mest ätit och latat oss. Så som man ska göra när man är ledig.

Så. Vad kan man varna för den här tiden på året då? Höga pollenhalter i luften. Höga vattenflöden. Omkringblåsande krattor. Man kan även varna för att kliva i det som nu tinat fram. Det brukar kunna sprida sig en högst otrevlig odör från skorna annars. Sedan var det det där med svaga isar då.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...