Det var då väldigt vad tiden kan gå sakta ibland. Tycker jag varit vaken hur länge som helst. Har gjort undan alla måstesaker och allt jag hade tänkt göra om det fanns ork och tid över. Tittar på klockan. Inte ens halv tolv. Det blir en lång dag i dag.

När man som jag är sjukskriven för en arm som värker och inte är ett dugg intresserad av att hänga med på vardagliga ting har dagarna en förmåga att bli långa. Det har dom. Men att bli så här lång. Det är högst okamratligt. Av armen alltså. Funderar på det här med sjukskrivningar. Jag är sjukskriven för att vila min arm. Och för att vänta på en tid hos ortopeden. Ortopedtiden har kommit. Ska dit vid månadsskiftet. Men. Om man går hemma och vilar. Och vilar. Utan minsta påfrestning. Och armen inte blir speciellt mycket bättre. Borde jag testa armen lite? Se vad den går för. Se om det blir någon skillnad. Hur blir det annars? Den dagen man ska börja använda armen igen? När alla förståsigpåare tycker att det är dags att börja jobba. När sjukskrivningen är slut. Kanske ska göra det. Testa armen alltså. Så jag vet.

Gurkodlingen lever! Det växer som aldrig förr. 

Nu undrar jag naturligtvis när gurkdöden gör sin entré.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...