Jag har varit ute efter vägarna i dag. Igen. För lite nyttigheter. Att åka bil kan vara väldigt rofyllt. Men att åka halv sju på morgonen är inte rofyllt. Alls. Det är mer ångestfyllt. Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Att åka bil mitt på dagen däremot. Det är rofyllt. Speciellt när det är fint väder.

När jag och bror åkte till Åre såg vi en hel renflock alldeles intill vägen. Alltså väldigt nära oss. Jättenära för att vara mer exakt. Jag brukar ha med kameran överallt. För att vara redo. För att kunna knäppa kort på det som händer, när det händer. Det hade jag då också. Med mig kameran alltså. Men hjärnan då? Den var med men inte påkopplad. Tydligen. I dag hade jag med kameran igen. Och hjärnan påkopplad. I dag skulle det knäppas kort på renarna. Minsann.

Man kan säga så här. En bild på gamla renspår är också en bild.  

Hade jag varit lite snabbare hade jag fått en bild på den överkörda älgkalven som låg efter vägen. Det var jag inte. Jag hade fullt upp med att fota naturen vi passerade.

Bra mycket vackrare visserligen, men tråkigt. Bilder som den där kan man ta vilken dag som helst. En påkörd älg ser då inte jag varje dag.

I morgon väntar en dag av återhämtning. Jag är inte skapt att flyga omkring. Jag behöver vara hemma och bara vara. Så. I morgon ska jag bara vara. Om inte vädret är alldeles strålande. Då ska jag ta med mig kameran och gå ut en sväng.     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...