En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Eller hur är det? Tre helger på raken har vi städat en timme en dag. De två första helgerna var det lördagen som städtimmen låg på, den här helgen var det söndagen. Vad familjen tycker om det står helt klart. DE TYCKER INTE OM DETTA. Alls. Så. Nu blir det som jag föreslog från början. En kvart om dagen. Fyra dagar i veckan. Måndag till torsdag. Om två gånger är en vana har vi väldigt lätt för att bryta vanor i den här familjen. Verkar det som. Så vi får väl se hur det går med den där kvarten. I övrigt har helgen masat sig fram. Sekund för sekund. I går var det så tråkigt att jag blev tvungen att baka. För att få tiden att gå.

Med nybakta tekakor på köksbänken tog sysselsättningen slut. Vad gör man när nästan hela dagen återstår? Lusten att gå ut var inte stor. Den var väldigt liten faktiskt. Men. Jag hade en kartong hemägg i kylskåpet, en vedspis som det brann för fullt i och en plättälskande unge på ingående. 

Det blev plättar för en halv armé. Och det kan jag säga, det blir varmt att stå vid en vedspis och steka plättar. Jäkligt varmt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...