Det händer att jag lovar mer än jag borde. Att jag i just den stunden tycker det är en bra idé. Att det sekunden senare smakar riktigt surt i munnen av det nyavlagda löftet hjälps inte. Har man lovat så har man. I dag lovade jag en sak. En liten sak. Helt ogenomtänkt. Och jag kan säga att det smakar lite surt. Och det gör ont i vristerna. Och nerverna börjar lägga sig runt kroppen. Utanpå kroppen. Tänk om jag bryter ett ben. Eller två. Eller både armar och ben. Det vore jobbigt. Och det skulle säkert göra ont. Väldigt ont. Men om jag tränar borde det gå bra. Det borde det. Det är väl som att cykla. Nästan. Men det är det där med taggarna. Taggarna som var så viktiga. Då. Dom känns inte lika viktiga i dag. Dom känns mest i vägen faktiskt. Fast när jag provade utan taggarna gick det inte alls. Så på något sätt måste dom vara där. Även om dom kommer få mig på fall. Om och om igen.