En gång är ingen vana. Två gånger är inte heller någon vana. Det är mer tur. Tycker jag. Det krävs mer än så för att jag ska tro på att det är något långvarigt. Men. Vi städade en timme även denna lördag. Alla familjemedlemmar var inte nöjda med aktiviteten. Så kan man säga. Någon antydde att vi borde slopa städningen, för nog var det väl så att hunden inte mådde bra av det. Någon tyckte att vi skulle anlita en städfirma. Den där kvarten varje dag, som som var mitt förslag, avhandlades. Vem vet, kanske städar vi en kvart om dagen nästa vecka. Eller veckan där på. 

I övrigt har det varit en bra helg. Efter städningen tillbringade jag några timmar ute, med kameran i högsta hugg. Yngsta dottern hade ett skoljobb som skulle skrivas, till det behövdes det lite foton, och jag håller på med en hemsida om orten jag bor på och där behövs det också foton.

Söndagen tillbringade jag och maken på skoter. Solen sken från en klarblå himmel. Vi hittade ett vindskydd där vi satte oss och bara njöt av livet. Det är lätt att njuta när solstrålarna värmer, skotern står framför näsan och livet liksom stannar upp en stund.

I morgon är det dags för operation nummer två. Andra tonårsdottern ska operera om sin fot. Väntan blev lite längre än vi trodde men nu är det dags. Men alltså. När man bor som vi gör är det inte helt nära till sjukhuset. Alls. Och vi ska vara där kl.8 Det betyder att vi måste åka tidigt. Väldigt tidigt, i min värld. Jag måste ju för sjutton nästan kliva upp innan jag lagt mig. Men ok då, bara foten blir bra. Sedan får man ju hoppas att det inte blir som första gången hon skulle operara foten. Den där gången doktorn ringde en kvart innan vi skulle åka och berättade att de var tvungen att skjuta på operationen. Blir det så i morgon misstänker jag att vi hunnit åka en bra bit innan samtalet kommer. Typ halvvägs. Då har jag alltså tagit ledigt från jobbet och klivit upp hysteriskt tidigt helt i onödan. Förlorad sömn är inte att leka med. Eller, det är inte den förlorade sömnen som är problemet. Det är att jag måste kliva upp TIDIGT! I onödan. Det är det som är problemet. Om du frågar mig. Men. Jag misstänker att andra tonårsdottern inte tänker lika som mig där. Alls. Alltså håller vi tummarna kollektivt nu. Vi håller dom så operationen blir av och att jag slipper kliva upp på tok för tidigt i onödan. Kan vi säga så? Kan vi det?