Har det med åldern att göra? Eller är det bara så att mitt liv är tråkigt? Fast jag tycker inte att livet är tråkigt. Inte alls. Arbetsbytet gjorde mig gott. Trots att det i perioder kan vara väldigt jobbigt, rent slitsamt. Språkförbistringar ooch kulturkrockar är mer komplicerat än man kan tro. Men nu var det inte mitt jobb jag skulle skriva om. Det var det där med förväntan. Längtan. Till den där bokade resan. Har det med åldern att göra att jag längtar så mycket mer nu än för ett antal år sedan? Förr bokade jag en resa, konstaterade att det var några veckor bort och jobbade vidare. Nu bokar jag en resa och längtar som en galning redan dagen efter bokningen. Oavsett vart jag ska resa. Oavsett vad målet med resan är. Har längtat i några veckor nu. Har räknat ner dagarna i en och en halv vecka. Det måste ha med åldern att göra. Tror jag. Fast. Jag hör att ungdomarna som ska åka med också ägnar sig åt nedräkning. Vart vi ska åka? Till fjällen. Fjällen med stort F. Fjällen jag tillbringat alla mina påsklov i, under hela min uppväxt. Fjällen där jag lovade att aldrig mer åka längdskidor. Fjällen där jag pressade in en liten lapp med namn och adress i takbjälkens spricka ovanför sängen, med en förhoppning om att få en ny brevvän. Det är dit vi ska åka. På vägen som passerar inspelningsplatsen av Barnen från Frostmofjället. Det var i alla fall vad jag fick berättat för mig. Fast på den tiden sa jag inte Frostmofjället, jag sa Frossmossofjällen. Efter lite googlande hittade jag en bild som skulle kunna vara tagen på den plats jag pratar om, platsen heter tydligen Brännvinsvallen. Nyfiken på hur det ser/såg ut? Klicka här. Jag ska nog stanna till och knäppa ett eget kort. Men det är till de fjällen jag längtar. Men om 144 timmar sitter jag i stugan. Då är jag där. Och stannar i några dygn. Och njuter.