Jag råkade höra en mening, en enda mening, ur ett samtal. Jag stod alltså inte och lyssnade. Jag deltog inte i samtalet. Jag råkande bara höra just den här enda meningen. Och som den har snurrat i mitt huvud. Vad det var för mening? "Jag vet inte hur man överlever att förlora sitt barn". Jag har tänkt. Jag har grubblat. Och jag har inget svar. Tack och lov. För hade jag ett svar hade det betytt att jag förlorat ett barn. Men. Jag vet de som förlorat sitt barn. Och som fortfarande lever. Hur de gör det vet jag inte. Men de gör det. På något sätt. Och de gör det bra. De gråter säkert varje dag. De får säkert kämpa för att kliva ur sängen vissa dagar. Men. I mina ögon är dessa människor hjältar.

Innan jag fortsätter vill jag betona att det jag nu skriver om är MINA egna ord, MINA egna tolkningar och MINA egna känslor jag refererar till. Det är alltså inte någon mamma eller pappa som förlorat ett barn som delgett mig något. Det betyder att om jag uttrycker mig klumpigt så är det JAG som gör det och jag ber redan nu om ursäkt om det skulle vara så.

Man kan kanske inte gradera en sorg. Men. Om du skulle förlora ett barn, vilket sätt skulle vara det värsta? Att barnet dog av en olycka? Att barnet dog på grund av en sjukdom? Att du är vållande till barnets död? Missförstå mig rätt nu. Oavsett på vilket sätt ett barn dör är det en katastrof. Orättvist. Fel. Något som inte borde ske. Men det sker. Och alldeles för ofta. Och vi lyckliga som inte förlorat ett barn har en förmåga att gradera sorgen, eller förlusten. "Det värsta måste vara att förlora ett barn i en olycka", "det värsta måste vara att förlora sitt enda barn" eller "det värsta måste vara att förlora sitt barn om man själv är orsaken till det". Jag tror inte smärtan gör mer eller mindre ont beroende på orsaken till att barnet dör. Jag tror inte det. Däremot kanske smärtan blir tyngre att bära om man samtidigt bär på skuldkänslor. Kanske. Jag vet inte.

Jag känner två mammor som förlorat sina barn. På två helt olika sätt. Mamma1 förlorade sitt barn genom sjukdom. Mamma2 körde över sitt barn. Båda mammorna sörjer sina förlorade barn. Jag blir lika varm i hjärtat varje gång jag tänker på dessa mammor. Två otroligt starka kvinnor. Två kvinnor, helt omedvetna om varandra, som fått mig att, lite extra, ta tillvara på och uppskatta varje sekund jag har med mina barn. Jodå, det finns dagar när jag och mina barn inte är helt överrens, dagar när vi tjafsar och dagar när vi inte umgås speciellt mycket, men - vi skiljs aldrig osams, vi somnar aldrig osams och vi visar ofta att vi tycker om varandra.

Att höra en förälder berätta att de förlorat ett barn är svårt. Jobbigt. Tungt. Man vet inte vad man ska säga. Vad man förväntas säga. Hur man ska reagera. När föräldern då berättar att det var den som körde över barnet med bilen. Så att barnet dog. Då. Då önskar man att man bara kunde försvinna. Jag råkade ut för just det. För några år sedan. En lördagkväll. Utanför ett öltält. Det var fullt av glada människor runt oss. Jag frågade mamman hur det var och hon svarade att det var bättre nu än tidigare på dagen. Om jag då hade känt till hennes historia hade jag inte sagt det jag sa. Men. Jag visste inte bättre. Så jag sa "jag var nykter i morse men nu börjar det ordna till sig". Och skrattade lite lätt. Det var då hon berättade. Vilken tung morgon hon hade haft. Igen. Att hon inte visste om hon skulle orka. Att tiden inte verkade läka sår. Hur hon hade backat över sitt barn några år tidigare. Hemma på garageinfarten. Varför hon berättade? Där och då? Kanske hade hon ett behov av att prata om det. Just då. Jag vet inte. Men jag lyssnade. På hela historian. Från början till slut. Och jag blev imponerad. Vilken kvinna! Vilken styrka hon måste besitta. Hon fortsatte leva. Hon fortsatte kämpa. Varje dag. Och hon lyckades. Om du frågar mig. Än i dag kämpar hon. Än i dag gråter hon över sitt förlorade barn. Men hon lever. Och hon skrattar.