Efter två operationer var det äntligen dags. Nu skulle det hända. Ett, av två, resultat skulle synas. Lampan tändes. Pincett och "suturgrej" togs fram. Glasögon putsades. Jo, jag behöver det nu. Om jag vill se något det vill säga.  Och se behöver man göra om man ska göra det jag skulle göra. Andra dotterns stygn skulle bort. Men alltså allvarligt. Trots glasögen var det svårt att se stygnen. Det gällde att tänka till. Och hämta mer belysning. Golvlampan i vardagsrummet fick följa med till köket. När jag sitter där och försöker få grepp om trådarna säger andra tonårsdottern "det klart dom är små, hon tog en sexa". Jag har ingen aning om vad det betyder. Men med tanke på vad jag ser kan jag ana att just sexan är tunn. Men är fyran tunnare eller tjockare? Det bryr jag mig faktiskt inte om i det läget. Jag försöker bara få tag i en tråd. 

Det gick inte lätt, det gjorde det inte. Jag menar. När en halvblind ska försöka få tag på pyttetrådar i vardagsrumsbelysning i köket kan det lätt bli lite omständigt. Men stygnen är borta nu. Alla åtta. 

Resultatet då? Jag tycker det ser bra ut. Inte ett "hundöra" så långt ögat ser. Eftersom jag inte litar till min egen syn tog jag lite bilder och det ser bra ut på dom också.