Det händer att jag lovar mer än jag borde. Att jag i just den stunden tycker det är en bra idé. Att det sekunden senare smakar riktigt surt i munnen av det nyavlagda löftet hjälps inte. Har man lovat så har man. I dag lovade jag en sak. En liten sak. Helt ogenomtänkt. Och jag kan säga att det smakar lite surt. Och det gör ont i vristerna. Och nerverna börjar lägga sig runt kroppen. Utanpå kroppen. Tänk om jag bryter ett ben. Eller två. Eller både armar och ben. Det vore jobbigt. Och det skulle säkert göra ont. Väldigt ont. Men om jag tränar borde det gå bra. Det borde det. Det är väl som att cykla. Nästan. Men det är det där med taggarna. Taggarna som var så viktiga. Då. Dom känns inte lika viktiga i dag. Dom känns mest i vägen faktiskt. Fast när jag provade utan taggarna gick det inte alls. Så på något sätt måste dom vara där. Även om dom kommer få mig på fall. Om och om igen.

 

Lotta

26 februari 2013 06:51

Ha ha ha.. ja det är rätt! Ut och utmana dig själv. Men jag lovar, det är inte som att cykla.... jag vet. Har provat. ;)))

 

kollega

26 februari 2013 10:14

Nä det är inte som att cykla. Jag tror nog du fixar det som allt annat du tar dig för. Kan ju berätta att jag som barn åkte mycket skridskor.......med taggar.Var konstant blå på höfterna i början. Gissa hur jag föll?! Tänderna blev iaf kvar.

 

Ingrid

22 april 2013 13:47

*vinkar* Friskt vågat!!!

http://www.lagomtnormativt.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...