Strålande sol. Blå himmel. Några få minusgrader. Den här dagen skulle det njutas. Fullt ut. Alla grilltillbehör var inhandlade. Elden var tänd. Vi grillade, pratade och njöt. Livet var liksom bara bäst då och där. Allt var precis som vanligt. Vi var fem personer när vi började och tretton när vi abrupt tvingades avbryta. 

Två steg. Två ynka steg. Det var allt som behövdes för att ena tonårsdottern skulle falla som ett korthus och bli kvar på golvet. Gråtandes av smärta. Det var fullständigt omöjligt att få upp henne från golvet. Det gjorde för ont helt enkelt. I ryggen. Några telefonsamtal och en biltur senare satt vi på akutmottagningen. Igen. 

Jag börjar känna mig hemma där. Borde nästan få ett rum med egenvalda tapeter. Men. Det är besvärligt att bo på gränsen. Landstingets gräns. Vi har 4,5 mil till närmsta sjukhus men det ligger i "fel" län. "Vårt" sjukhus ligger 12,5 mil bort. När man åker ambulans kan man få åka till närmsta sjukhus, vilket vi fick göra. Bra kan man tycka. Men. Behöver något utredas får man vackert börja om. Första bästa vardag. Grannlandstingets läkare får nämligen inte skriva en remiss till "vårt" sjukhus. Så. För att få remissen skriven som en läkare redan konstaterat behöver skrivas måste vi träffa en annan läkare. Och för att få träffa den läkaren måste det beställas en tid. Och det kan ta upp till tre veckor innan man får en  sådan tid. Så. Det gäller alltså att hålla tummarna att ryggen inte viker ihop tonårsdottern igen. Eller. Kanske borde jag hålla tummarna för att den faktiskt gör det och begära att ambulansen nästa gång kör oss åtta mil extra. Det kanske går fortare.

Sa jag att vi ska åka till fjällen om några dagar? Nu ska vi alltså åka till fjällen med en rygg som närsomhelst kan vika ihop ena tonårsdottern. Om inte hon ska stanna hemma? Tror jag inte. Det verkar finnas en lösning på det.

Några piller senare stod hon upp och gick för egen maskin ut från akutmottagningen. Den snälla doktorn från "fel" landsting skickade med henne några extra piller hem. Ena tonårsdottern SKA till fjällen. Tydligen. Men det går säkert bra. Om inte annat så finns det sängar där också. 

 

Evalena

17 februari 2013 01:24

Fy vad laskigt! Hande Emma for tva ar sedan och de har fortfarande inte lyckats reda ut vad som ar fel. De lutar at spondylartrit, men an ar inget klart. Manga piller blir det... =/

http://argbiggan.wordpress.com

ÄlgEva

17 februari 2013 11:20

Det jobbigaste just nu är att hon måste börja om, på sätt och vis. Att få en tid på hälsocentralen är inte det lättaste och att dessutom få läkaren där att skriva en remiss kan vara näst intill omöjligt...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...