Det kanske är dags att ta tag i den här bloggen. Inte för att jag på något sätt känner mig tvungen. Men jag har saknat den, er. Lugnet och ordningen i livet verkar utebli. Det var kanske så här det skulle bli. Det är med andra ord ingen mening att vänta. Det är bara att gilla läget. Hitta andra saker att fokusera på. Se livet från den humoristiska sidan. Eller kanske bara se livet. Som det är. Här och nu. Just nu är det annandag jul. En annan dag alltså. En annan dag kan man sova bort. Tydligen. Det gick alldelse utmärkt att sova till halv två. Märkte jag. HALV TVÅ! Utan strul kvällen innan. Utan party. Bara så där. Paniken man får när man sovit bort en hel dag kan aldrig vara nyttig. Borde bara gilla läget. Vakna lugnt. Ta resten av dagen/kvällen som den kommer. Men icke. Full fart. Som att försöka ta igen alla timmar man sovit bort. Starta en tvättmaskin, elda lite, skiva upp resterna av julskinkan, förbereda middagen, titta i kylskåpet för att hitta mer att göra och ta tag i bloggen. Allt inom loppet av en timme. Så. Jag har verkligen inte tid att sitta här. Jag måste hinna ikapp. Resten av dagen.

Sitter och funderar på de anmälningar som lämnats in gällande årets julkalender. Tydligen har några föräldrar problem med "anden i glaset"-sekvensen. Jag har inte sett just det avsnittet men jag har pratat med mina barn. Jag frågade om de tyckte det fanns fog för att göra en anmälan. Ni som hängt här ett tag vet att mina barn inte är några småbarn, 11, 19 och 19 år. De kan inte förstå varför dessa anmälningar lämnats in, "Greveholm är ju en av de bästa julkalendrar som visats". Så. Jag har läst diverse inlägg på Facebook. Jag har läst artiklar. Jag har läst kommentarer till artiklar. Jag har funderat ett tag. Kan det vara så att föräldrar i dag inte har samma tid med sina barn? Att det därför är så viktigt att barnen inte får se något som kan skapa nyfikenhet och frågor. Man har inte tid att svara på frågor. Man har inte tid att utforska saker med barnen. Tycker mig kunna se ett mönster. Och missuppfatta mig inte nu! Jag drar inte alla över en kam, jag vet att det finns ytterligheter åt alla håll. Men. I en del fall verkar det som barnet föds in i en familj där det gäller att barnet fort anpassar sig till de vuxnas leverne. Barnets behov är inte det viktigaste. Ja, ja. Naturligtvis får barnet både mat och torr blöja. Det är inte det jag menar. Jag menar att de vuxnas liv inte påverkas av att det kommer ett barn. Man prioriterar inte om. Man fortsätter leva precis som man gjorde innan barnet kom. Barnet får helt enkelt följa med. Alternativt stanna hemma med barnvakt. Självklart ska man inte sluta leva. Men när man väljer att skaffa barn väljer man också att ta på sig ett enormt ansvar för en annan människa. Man tar på sig att se till barnets behov. Har barn behov av att hänga med överallt? Behov av att inte ha några fasta rutiner? Behov av att vara ifrån sina föräldrar? Jag tror inte det. Jag tror barn har behov av rutiner, närvarande föräldrar och en lugn/trygg uppväxt. Många är de gånger jag valt bort vuxenumgänge för att finnas till hands för mina barn. Och nej, jag har inte sett det som jag offrat mig. Det har inte varit synd om mig. Jag har valt det helt frivilligt. Som ett led i min föräldraroll. Och vi har en fantastiskt kontakt i dag, jag och mina barn. Om jag får säga det själv. Och, rätt eller fel. Mina barn har fått se det mesta på tv:n. Jag har funnits med. Jag har svarat på frågor. Naturligtvis har jag gjort saker på egen hand också. Men barnens behov har fått styra. Och jag tror att det är en bidragande orsak till deras grundtrygghet. För de är trygga i sig själv mina ungar. Så. För min del ser jag inga problem med årets julkalender. Alls. Men jag undrar. De föräldrar som lämnat in anmälningarna, kör de ut barnen från tv-rummet när nyheterna sänds?

Jag har en vän som har en dotter. Denna dotter fyller år som alla andra barn. I år fyllde hon 7 år. Eftersom jag hade hört att håltagning i öronen stod på önskelistan köpte jag ett presentkort för just detta. Glad och nöjd lämnade jag över presenten. Tänkte att nu är det bara upp till föräldrarna att beställa tid. Men här svänger historian lite. Denna tjej har lite speciella behov. Behov som gör att hon är beviljad färdtjänst. En himla bra grej. När du inte vill åka utanför länsgränsen. Då måste du vara utrustad med kalender, planeringstänk och en jäkla massa tålamod! Flickans föräldrar har allt det jag just skrev, i massor. Men ibland räcker inte det. Alls. När riksfärdtjänst blir inkopplad är ingenting enkelt. Inte ett dugg. För att flickebarnet ska få sina hål tagna i öronen måste hon åka en 10 mils omväg! Enkel resa. Enligt riksfärdtjänst. När vi andra sätter oss i bilen och åker från dörr till dörr, 10 mil, måste flickan åka taxi 8 mil, från hemmet till tågstationen. Där måste hon byta från taxi till tåg för att åka 11 mil för att sedan byta från tåg till taxi och åka den sista milen. Logiskt? Inte ett dugg! Sedan har hon en timme på sig att ta hål i öronen, äta och eventuellt hinna med att gå på toaletten innan det är dags att sätta sig i taxin. För att, helt logiskt, åka en mil till tågstationen för att byta till tåg och åka 11 mil innan hon får byta tillbaka till taxi och åka de sista 8 milen innan hon kommer hem. När man frågar Länstrafiken om logiken i detta får man ett halvspydig och hånskrattande svar "lagen är sådan". Ringer man då till Regionförbundet Jämtlands län, de som gett Länstrafiken i uppdrag att sköta färdtjäns/riksfärdtjänst, får man bara veta att det är det billigaste sättet som gäller samt att det endast är när det finns mycket särskilda behov som man får åka från dörr till dörr med samma fordon. På frågan om vad som räknas som mycket särskilda behov får jag inget rakt svar. När jag frågar om man måste vara i ett sådant skick att man i stort sett dör om man inte får åka ett och samma fordon för att räknas som en med mycket särskilda behov svarar kvinnan att "ja, så är det nog". Frågar man då om det verkligen kan skilja så många kronor mellan dessa resealternativ får man till svar att det blir fel om man börjar prata ekonomi... På Regionförbundets hemsida står det "Regionförbundet Jämtlands län arbetar med att samordna och effektivisera det regionala utvecklingsarbetet. Till nytta för alla oss som bor och verkar här - eller skulle vilja göra det". Känns inte riktigt som det stämmer med verkligheten. Alls. På frågan om det är likadant i hela landet får jag svaret att "ja, så är det". Ingen får åka ett fordon från dörr till dörr när det kommer till riksfärdtjänst. Kan det verkligen stämma?

Nästa år ska jag se till att flickebarnet får en present som finns inom länet. För så länge det är inom länet får man åka hur långt som helst. Och inte behöver man boka resan tre veckor innan heller.        

Min mamma frågade andra tonårsdottern vad jag håller på med. Lite lätt frågande undrade tonårsdottern vad hon menade. Ja, hon bloggar ju ingenting, fick dottern till svar. Och hon har rätt. Mamma alltså. Det är längesedan jag bloggade nu. Det är det. Två veckor är en ganska lång tid. Men det är så här. Mitt privatliv är lite rörigt just nu. Ska vi vara så där petig som jag brukar vara är det rörigt så in i baljan! Men alltså inte i mitt hem. Nej då. Där är allt precis som vanligt. Fullt med folk. Full fart. Sällan tyst. Och bara så där underbart familjärt. Men på jobbfronten. På jobbfronten är det inte kul. Alls. Jag har ont i magen när jag åker dit. Jag sover dåligt. Det cirkulerar rykten om vad och vart jag ska jobba. Om jag ska jobba. Och det är bara början på den här soppan jag lever i nu. Så. För att inte skriva mer än jag borde skriver jag inte alls. Men jag återkommer. När allt ordnat upp sig och jag fått lite distans. Ha det gott och ta hand om varandra!

Det finns uttryck man använder sig av för att beskriva en känsla, ett utseende, en smak osv. Jag menar "glad som en lärka", "h#n ser ut som något katten släpat in" och "surt sa räven om rönnbären". Varför de uppkommit kan man diskutera. Länge. Om man vill. Jag vill inte. Jag behöver inte diskutera det. Jag vet. I alla fall hur ett av dessa uttryck kommit till. Eller åtminstone när. Uttrycket "blöt som en hund".

Allt som behövs är en kran med vatten och en hårig hund. Hon är inte så söt lillan när hon är blöt. Ser inte ut att tycka om att vara det heller. Men hämnden är ljuv, som man kan säga. Om man vill slänga sig med ännu ett uttryck.

Men när allt är över. När pälsen är tvättad, torkad och borstad är hon ganska söt.

Trots ett purket underbett.

Jag var på väg hem efter jobbet i går. Inget konstigt eller nytt. Åkte samma väg som jag alltid gör. Men ni vet. Ibland sker det en rad händelser som tillsammans gör att man hamnar i en situation man inte skulle hamnat i om allt gått annorlunda. Jag tycker det är ganska skönt att åka själv i bilen efter en arbetsdag. Man får en stund att tömma hjärnan. Hämta andan innan resten av livet tar vid. Men. Jag är inte bara en arbetande kvinna, jag är mamma också. Så. I stället för att åka hem ringer jag yngsta dottern och hör om hon vill åka hem med mig. Jag hade tänkt låta henne åka skolbuss. Självklar vill hon det så jag VÄNDER och hämtar upp henne. Normalt finns det inga blinkljus i vår kommun. Alls. Men nu, nu fanns det. Och naturligtvis blev det rött när vi kom dit. När det väl blev grönt var allt som vanligt. Vi rullade hemåt och pratade om hur yngsta dotterns skoldag varit. Vi kör genom vårt samhälle och närmar oss den enda rondell som finns. Jag gör som jag alltid gör, kör genom rondellen. När jag ska köra ur rondellen slutar allt vara som vanligt. Det går en tant med rullator, mitt i vägen! Visserligen är tanter med rollatorer ingen ovanlig syn i vårt samhälle. Men mitt i vägen brukar de inte gå. Men tanten pinnade på och styrde in på sidan. Jag passerade och undrade om allt verkligen stod rätt till. Funderade högt tillsammans med yngsta dottern och kom fram till att jag nog borde vända bilen och åka till äldreboendet som finns på orten. Det skulle inte ta många minuter att åka dit och höra om de saknade en tant med rullator. Så. Jag vände. Tittade noga på tanten när jag passerade henne. Ville vara säker på att jag kunde beskriva henne för personalen. Efter att frågan var ställd och tantens utseende beskrivet var svaret klart. Ragnhild. Det är Ragnhill som är på vift. Igen. Jag sätter mig i bilen och åker efter tanten, för att stoppa henne. I väntan på personal. Tanten var glad. När jag frågade vart hon var på väg svarade hon obekymrat att hon skulle gå hem. Mitt i samtalet får jag klart för mig att Ragnhild inte är härifrån. Det är många mil till hennes hembygd. Väldigt många mil. Dessutom gick hon åt fel håll. Vilken tur att mammasamvetet satte in och att det plötsligt fanns ett blinkljus i vår kommun. Vem vet hur långt Ragnhild hunnit annars. Jag menar. Äldreboendet har drabbats av samma indragningar som resten av samhället, med mindre personal som följd. Personalen gör ett bra jobb men de är inte mer än människor. De kan omöjligt vara på flera ställen samtidigt. Att övervaka samtliga boende på hemmet samtidigt går bara inte. Men. På en liten ort lägger man märke till Ragnhildar. Tydligen.

Tänk hur det kan bli när man håller på med bloggande. Tack vare min blogg har jag kommit i kontakt med bl.a en kvinna, som också bloggar, i verkliga livet. Ni vet. Vi bloggare, oavsett proffsbloggare eller korpbloggare, har faktiskt ett liv utanför bloggen. Ett liv vi inte alltid redovisar här. Jag delar med mig av valda bitar. Bitar som inte blir alltför personliga men samtidigt inte alltför opersonliga. Bitar som det inte spelar någon större roll om "vem som helst" läser. Men när vi träffas i verkliga livet delar jag med mig mer. Blir mer personlig liksom. I dag blev jag riktigt personlig. I dag ringde jag henne. I ett privat ärende. Och fick hjälp. Fantastiska människa! Trots förkylning och halsont gav hon av sin tid. Till mig. Tack snälla du!

Det här med älgjakt. Det är inte helt lätt. Men lite komiskt är det. Jag menar, min älgrädsla engagerar människor. Vad säger man annars om presenter som denna?

På tejpen står det "Vid älgkontakt! I fall... Gå till närmaste bäck och tvätta... Var god skölj! Mvh M". Det är både engagemang och omtanke. I en påse. Påsen kommer jag vårda ömt. Tills den behövs. På jakten i torsdags behövdes den inte. Inte en älg så långt ögat nådde. Träd, träd och åter träd såg vi. Varvat med bär.

Med en bössbärande vän i närheten törs till och med jag plocka lite. Annars satt vi mest och njöt av värmen från solen. Och fikade. När vi inte bytte pass. För det gjorde vi. 

Men det är något med att byta pass. Spänningen ökar. Utsikten förändras. Från ett gäng träd till...

...några andra träd. Mackorna blir knöligare och knöligare. Man rationaliserar mer och mer. Tar bara med det allra viktigaste.

Vad som är viktigast varierar från person till person.  

Som tur är.

Nu skulle man kunna tro att mina timmar i älgskogen är över. Men icke! Meningen med all denna plåga är att fobin ska gå över. Tränas bort. Jag tror, på fullaste allvar, att om jag är med när en älg skjuts och går fram till den döda älgen så ska det gå över. Borde liksom vara den ultimata utmaningen. Så. Bäst vad det är sitter jag på pass igen.