Min mamma frågade andra tonårsdottern vad jag håller på med. Lite lätt frågande undrade tonårsdottern vad hon menade. Ja, hon bloggar ju ingenting, fick dottern till svar. Och hon har rätt. Mamma alltså. Det är längesedan jag bloggade nu. Det är det. Två veckor är en ganska lång tid. Men det är så här. Mitt privatliv är lite rörigt just nu. Ska vi vara så där petig som jag brukar vara är det rörigt så in i baljan! Men alltså inte i mitt hem. Nej då. Där är allt precis som vanligt. Fullt med folk. Full fart. Sällan tyst. Och bara så där underbart familjärt. Men på jobbfronten. På jobbfronten är det inte kul. Alls. Jag har ont i magen när jag åker dit. Jag sover dåligt. Det cirkulerar rykten om vad och vart jag ska jobba. Om jag ska jobba. Och det är bara början på den här soppan jag lever i nu. Så. För att inte skriva mer än jag borde skriver jag inte alls. Men jag återkommer. När allt ordnat upp sig och jag fått lite distans. Ha det gott och ta hand om varandra!

 

Evalena

8 oktober 2012 20:50

Usch, det lat inget vidare. Kram, vannen!

 

Ingrid

9 oktober 2012 08:31

Inne och läser ikapp. Har varken bloggat eller läst bloggar på sistone...

http://www.lagomtnormativt.blogspot.com

 

Steve

9 oktober 2012 11:34

Det kan vara klokt att ta en bloggpaus när tillvaron är ansträngd. Hoppas att det ordnar upp sig snart.

http://stevereflekterar.blogspot.se

 

Steve

30 oktober 2012 17:20

Tyvärr måste jag nicka igenkännande. Svaret "sådan är lagen/vi följer bara lagen" är synonymt med "jag lämnar huvet hemma när jag går till jobbet".

http://stevereflekterar.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...