Det här med älgjakt. Det är inte helt lätt. Men lite komiskt är det. Jag menar, min älgrädsla engagerar människor. Vad säger man annars om presenter som denna?

På tejpen står det "Vid älgkontakt! I fall... Gå till närmaste bäck och tvätta... Var god skölj! Mvh M". Det är både engagemang och omtanke. I en påse. Påsen kommer jag vårda ömt. Tills den behövs. På jakten i torsdags behövdes den inte. Inte en älg så långt ögat nådde. Träd, träd och åter träd såg vi. Varvat med bär.

Med en bössbärande vän i närheten törs till och med jag plocka lite. Annars satt vi mest och njöt av värmen från solen. Och fikade. När vi inte bytte pass. För det gjorde vi. 

Men det är något med att byta pass. Spänningen ökar. Utsikten förändras. Från ett gäng träd till...

...några andra träd. Mackorna blir knöligare och knöligare. Man rationaliserar mer och mer. Tar bara med det allra viktigaste.

Vad som är viktigast varierar från person till person.  

Som tur är.

Nu skulle man kunna tro att mina timmar i älgskogen är över. Men icke! Meningen med all denna plåga är att fobin ska gå över. Tränas bort. Jag tror, på fullaste allvar, att om jag är med när en älg skjuts och går fram till den döda älgen så ska det gå över. Borde liksom vara den ultimata utmaningen. Så. Bäst vad det är sitter jag på pass igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...