Ni som följt mig ett tag vet att jag under en tid tränade. Inte för att bygga muskler och skaffa mig en makalöst välbyggd kropp, nej då. Jag tränade för att jag inte skulle gå upp så mycket i vikt när jag slutade röka. Ni vet hur det gick. Vågeländet pekade envist uppåt. Oavsett hur mycket jag tränade. Motivationen sjönk i samma takt som kilona ökade. Jag slutade träna. Började röka. Gick ner i vikt.
Under en promenad med min hundvän var döden nära. Väldigt nära. Vi gick uppför slalombacken. Eller. Det var tänkt att vi skulle gå uppför. I ett svep. Det gick inte. Jag fick andnöd. Hjärtklappning. Pulsen passerade max. Vi fick helt enkelt stanna och vila. Så kan man inte ha det. Så. Nu är jag tillbaka på gymmet. Hade tänkt börja med att gå lite på löpbandet. Det gick inte. Löpbandet hade gått ut från gymmet. Det blev till att tänka om. Roddmaskin och cykel fick duga. Jag tycker inte om att träna bland andra människor. Nej. Jag vill vara ensam med mitt rödlila ansikte. Av den anledningen var tidpunkten noga utvald. Lunchtid. Mitt i veckan. Det skulle vara jag och gymmet. Och det var det. Ett tag. Sedan ramlade det in ett tiotal gymnasiepojkar. Jag avslutade och gjorde mig redo att åka hem. Först skulle jag bara passera hallen. Utrymmet där man ska lämna ytterskorna. Om jag säger så här. Gymnasiepojkarnas skor luktade inte hallon. Alls.