Ni som följt mig ett tag vet att jag under en tid tränade. Inte för att bygga muskler och skaffa mig en makalöst välbyggd kropp, nej då. Jag tränade för att jag inte skulle gå upp så mycket i vikt när jag slutade röka. Ni vet hur det gick. Vågeländet pekade envist uppåt. Oavsett hur mycket jag tränade. Motivationen sjönk i samma takt som kilona ökade. Jag slutade träna. Började röka. Gick ner i vikt.
Under en promenad med min hundvän var döden nära. Väldigt nära. Vi gick uppför slalombacken. Eller. Det var tänkt att vi skulle gå uppför. I ett svep. Det gick inte. Jag fick andnöd. Hjärtklappning. Pulsen passerade max. Vi fick helt enkelt stanna och vila. Så kan man inte ha det. Så. Nu är jag tillbaka på gymmet. Hade tänkt börja med att gå lite på löpbandet. Det gick inte. Löpbandet hade gått ut från gymmet. Det blev till att tänka om. Roddmaskin och cykel fick duga. Jag tycker inte om att träna bland andra människor. Nej. Jag vill vara ensam med mitt rödlila ansikte. Av den anledningen var tidpunkten noga utvald. Lunchtid. Mitt i veckan. Det skulle vara jag och gymmet. Och det var det. Ett tag. Sedan ramlade det in ett tiotal gymnasiepojkar. Jag avslutade och gjorde mig redo att åka hem. Först skulle jag bara passera hallen. Utrymmet där man ska lämna ytterskorna. Om jag säger så här. Gymnasiepojkarnas skor luktade inte hallon. Alls.

 

Ingrid

13 september 2012 09:48

Duktigt att ta upp träningen igen! En annan tänker bara på det fortfarande... och skyller på tidsbrist. :/

http://www.lagomtnormativt.blogspot.com

ÄlgEva

13 september 2012 20:16

Duktig och duktig... Vi får väl se hur länge det håller i sig. :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...