Jag var på väg hem efter jobbet i går. Inget konstigt eller nytt. Åkte samma väg som jag alltid gör. Men ni vet. Ibland sker det en rad händelser som tillsammans gör att man hamnar i en situation man inte skulle hamnat i om allt gått annorlunda. Jag tycker det är ganska skönt att åka själv i bilen efter en arbetsdag. Man får en stund att tömma hjärnan. Hämta andan innan resten av livet tar vid. Men. Jag är inte bara en arbetande kvinna, jag är mamma också. Så. I stället för att åka hem ringer jag yngsta dottern och hör om hon vill åka hem med mig. Jag hade tänkt låta henne åka skolbuss. Självklar vill hon det så jag VÄNDER och hämtar upp henne. Normalt finns det inga blinkljus i vår kommun. Alls. Men nu, nu fanns det. Och naturligtvis blev det rött när vi kom dit. När det väl blev grönt var allt som vanligt. Vi rullade hemåt och pratade om hur yngsta dotterns skoldag varit. Vi kör genom vårt samhälle och närmar oss den enda rondell som finns. Jag gör som jag alltid gör, kör genom rondellen. När jag ska köra ur rondellen slutar allt vara som vanligt. Det går en tant med rullator, mitt i vägen! Visserligen är tanter med rollatorer ingen ovanlig syn i vårt samhälle. Men mitt i vägen brukar de inte gå. Men tanten pinnade på och styrde in på sidan. Jag passerade och undrade om allt verkligen stod rätt till. Funderade högt tillsammans med yngsta dottern och kom fram till att jag nog borde vända bilen och åka till äldreboendet som finns på orten. Det skulle inte ta många minuter att åka dit och höra om de saknade en tant med rullator. Så. Jag vände. Tittade noga på tanten när jag passerade henne. Ville vara säker på att jag kunde beskriva henne för personalen. Efter att frågan var ställd och tantens utseende beskrivet var svaret klart. Ragnhild. Det är Ragnhill som är på vift. Igen. Jag sätter mig i bilen och åker efter tanten, för att stoppa henne. I väntan på personal. Tanten var glad. När jag frågade vart hon var på väg svarade hon obekymrat att hon skulle gå hem. Mitt i samtalet får jag klart för mig att Ragnhild inte är härifrån. Det är många mil till hennes hembygd. Väldigt många mil. Dessutom gick hon åt fel håll. Vilken tur att mammasamvetet satte in och att det plötsligt fanns ett blinkljus i vår kommun. Vem vet hur långt Ragnhild hunnit annars. Jag menar. Äldreboendet har drabbats av samma indragningar som resten av samhället, med mindre personal som följd. Personalen gör ett bra jobb men de är inte mer än människor. De kan omöjligt vara på flera ställen samtidigt. Att övervaka samtliga boende på hemmet samtidigt går bara inte. Men. På en liten ort lägger man märke till Ragnhildar. Tydligen.

 

Anna-Lena Nilsson

20 september 2012 08:04

Oj, kära nån... vilken tur för Ragnhild att just du råkade passera. Det hade ju varit hemskt om hon hade blivit ute länge, så hemskt väder som det var...

http://sytanten.blogspot.com

ÄlgEva

20 september 2012 12:44

Nog var det tur alltid, fast jag vet att om inte jag stannat har förmodligen någon annan gjort det. Hörde att en stod med telefonen i handen redo att ringa äldreboendet när jag stannade.

 

Steve

20 september 2012 16:15

Ännu en fördel med att bo i en liten ort på landsbygden.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

21 september 2012 12:03

Japp! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...