Tänk dig att du får ett telefonsamtal. Ett samtal där du, av en eller annan anledning, bara hör fragment av vad som sägs. "Tryck i huvudet", "svimmar", "sticker i ena armen", "två fingrar har domnat" och "har ingen kraft i den andra armen". Personen som säger detta sitter dessutom bakom ratten. Inte speciellt trevligt. Eller hur? Jag fick ett sådant samtal i går. Från andra tonårsdottern (och nej, hon är inte heller tonåring längre och kommer därför hädanefter att kallas den andra myndiga dottern). När jag hade fattat att hon inte kört av vägen utan fortfarande var på vägen började det snurra i huvudet, på mig. Vad sjutton hade hänt? Vad var det för fel på henne? Skulle jag skicka dit en ambulans? Vad gäller ambulansen fick jag ett klart NEJ, någon sådan var inte välkommen. Jag skulle komma. Mitt under detta samtal inser jag att jag har en lång trikåkjol på mig. Hur sjutton ska jag kunna ta mig upp i en lastbil om det krävs? Med en lång och smal kjol? Hjärnan är en bra märklig manick. Mitt under ett väldigt stressigt samtal börjar jag fundera på min klädsel, huruvida den var praktisk eller inte. Och byter dessutom om, med ena handen krampaktigt runt telefonen. Är det någon som vet hur svårt det är att få på sig ett par jeans med en hand? Jag vet! 

Vad det var med andra myndiga dottern? Ja, efter en övernattning på ett sjukhus ganska nära oss och en ct-röntgen senare står det klart. Hon har samma fel som sin jämnåriga syster. I allafall vad det gäller lillhjärnstonsillerna. JAg skrev om det här.

Huruvida även hon har en syrinx eller inte återstår att fundera på. Remiss till magnetröntgen är skriven så vi kan bara hålla tummarna att det går fort. 

När jag läst om denna Arnold-Chiari, och ja, jag har läst på alla möjliga och omöjliga sidor, står det att det finns en viss ärftlighet. Någon glömde uppenbarligen att informera herr Arnold-Chiari om detta. Viss ärftlighet betyder för mig att det kan förekomma, inte att det förekommer. Men det klart, ingen regel utan undantag. Jag börjar däremot få nog. Tycker liksom att det räcker. Att vi kunde fått lite tid att landa. Att hämta igen oss. Men tydligen inte. Fast å andra sidan. Det är inte en livshotande diagnos. Det är det inte. Tack och lov. Men ändå.