I morgon är det dagen D. Det är då vi förhoppningsvis får svar på våra frågor. Jag skriver förhoppningsvis för är det en sak jag lärt mig av den svenska sjukvården så är det att ingenting är säkert. Ena tonårsdottern (som fortfarande inte är tonåring längre) ska äntligen få komma till neurologen. Den 19 augusti gjordes en magnetröntgen och nu, bra precis fem månader senare, ska vi äntligen få träffa de som faktiskt har hand om den typ av missbildning hon tydligen är född med. 

Vi har skrivit en lista. En lista på frågor och funderingar. Sådant vi inte får gömma att fråga. För f#n vet när vi får träffa någon som vet något igen.

En tanke som snurrat runt i mitt huvud under dagen och som vägrar ge med sig är hur man går till väga om man vill ha en "second opinion". Hur fungerar det i den svenska sjukvården? Kan man vända sig vart man vill eller är man tvungen att rådfråga någon annan läkare på samma sjukhus?