Det var idag jag skulle åka till en lite större stad inte helt nära oss för att möta upp ena tonårsdottern (som jag för enkelhetens skull hädanefter kommer kalla ena myndiga dottern eftersom hon sedan några år tillbaka inte är tonåring längre) för ett besök hos en neurolog. Jag skulle alltså transportera mig ca. 12 mil med bil. Ensam. Det i sig är inte något problem, jag kan tycka det är ganska rofyllt att åka själv. Men just den här sträckan vet jag att en del älgar bruka springa kors och tvärs på. Det är så. I min värld. Om jag efter en viss sträcka sett en eller flera älgar eller spår efter dom så brukar det kuta massor där! Alltid. Nu var det visserligen dagsljus, nästan, när jag åkte hemifrån men det hjälps inte. Jag är beredd, hela tiden. Men att jag såg de två som stod inne bland sly och träd, på fel sida vägen begriper jag inte.

Men jag såg dom. Och jag fick svårt att andas. Precis som vanligt. Men. Jag gjorde något jag inte brukar göra. Jag vände bilen och åkte tillbaka. Och håll med om att de inte är helt lätta att se, när man passerar i 100 km/h. Men som sagt, jag såg dom.

Hur gick då besöket hos neurologen? Ja, det tog tid. Två timmar var vi inne hos läkaren, som efter en stund ökades på med ännu en läkare. Som utökade besöket med ett besök på lab. för provtagning. Men att förklara hur det gick och vad som sas kan vara svårt. Jag tror jag väntar till i morgon då jag har en röntgenbild att prata runt. Tror det blir enklare att förstå då. Men jag kan säga så här; två neurologer, en ryggortoped, en sjukgymnast, en neuropsykolog, en neurokirurg, en smärtexpert samt magnetröntgenpersonal är/blir inkopplade. Så, ja, det händer grejor kan vi säga. 

När jag åkte hem, lika ensam som på vägen dit, vandrade tankarna iväg. Åt alla möjliga och omöjliga håll. När det blir så kan det vara skönt att stanna bilen och kliva ur en stund.

Med vyer som dessa är det lätt att koppla av. Att uppskatta livet. Att vara i nuet.

Så, med dessa vackra vyer lämnar jag dig hängandes tills i morgon.