Nu har jag en bild. En bild på ena myndiga dotterns medfödda missbildning samt syrinxen som av någon anledning placerat sig i hennes ryggmärg. Och jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. För det är så här, missbildningen i sig är inte farlig och ställer vanligtvis inte till med något. Både du och jag kan vara född med en likadan missbildning och leva ett helt liv utan vetskap om dess existens. Men om lillhjärnstonsillerna (lägre delen av lillhjärnan) sjunkit ner så pass att ett tryck mot ryggmärgen uppstår eller att ett yttre trauma "skakar om" den bit som ligger lite för lågt kan en syrinx i ryggmärgen uppstå. En sådan gång blir man hjälpt av en operation där man korrigerar benstrukturen i skallbenet så lillhjärnan får mer utrymme och därmed slutar trycka på ryggmärgen. Det i sin tur brukar göra att syrinxen dränerar sig själv och försvinner. Men. I det här fallet trycker inte lillhjärnan på ryggmärgen, men hon har en syrinx. Det betyder att den nämnda operationen inte hjälper min unge. Ja, jag vet att hon klassas som myndig och därmed vuxen men för mig är hon mitt barn, min unge.

Vid den blå pilen finns ett grönt område, det är där lillhjärnstonsillerna har "ramlat ner". Mellan de rosa pilarna, ungefär, befinner sig syrinxen. Det är det ljusare fältet, som är syrinxen, i mitten av det grå fältet, som är ryggmärgen. Så nu är frågan vad som ska göras. Vad som är lämpligast att göra för att få bort smärta, känselbortfall, tappad kraft och domningar. Eftersom en operation av skallbenet inte hjälper är frågeställningen om en dränering av syrinxen kan hjälpa. Det i sig är inte heller ett lätt ingrepp. Men samtidigt, om det kan ta bort en del av alla symptom hon har kanske det är värt risken. Eller? Tack och lov är det inte vi som behöver ta några beslut utan det gör de som bäst begriper sig på de olika områden som berörs. Och just nu känns det ganska skönt med några månaders väntan. För att hinna smälta gårdagen. Men jag antar att den känslan inte kommer hålla i sig hela vägen.