Ett lov där jag skulle ladda batterierna, promenera, premiärisfiska och umgås med familj och vänner. Ja, vi skulle naturligtvis fira jul och nyår också. Antar att vi inte är speciellt olik de flesta kring jul, vi stressar för att hinna med allt. Men vi hann, även detta år. Har man någonsin inte hunnit? Sillen blev inlagd, skinkan griljerad, granen klädd och julklapparna inslagna och placerade under granen. Sedan kom juldagen. Dagen då man ska äta rester och reflektera över gårdagen. Köptes det rätt klappar, köptes det för många? Jag ville inte äta just något. Jag ville inte reflektera. Jag ville bara ligga på soffan. Dunderförkylningen från helvete hade landat med full kraft i min kropp. Men. När man genade vid julklappsinköpen får man gå omvägen sedan. Yngsta dottern fick ett gäng presentkort av oss. Tanken var bra, då. Men nu, med en förkylning i kroppen kändes den mest idiotisk. Jag fick helt enkelt bita i det sura äpplet och släpa mig till en lite större stad inte helt nära oss på annandagen. Vi gjorde de inköp vi skulle och vände våra näsor hemmåt lagom när de flesta andra startade sina inköp. Jo, jag handlade jag också. För julklappspengar.

Vädrets makter hade definitivt inte samma syn på jullov som mig. Plusgrader och regn. Glashala vägar och gröna gräsmattor, i december. Promenaderna blev inställda av två anledningar, förkylning och halka. Isfisket hade gått alldeles strålande, om jag bara varit frisk. Det blev med andra ord inställt även det. Så, vad gjorde jag då? Gick på bio, två gånger. Satt på akuten med yngsta dottern. Var på "En föreställning om kärlek" med Morgan Alling. Köpte ny tvättmaskin, den gamla sa upp sig tvärt. Sov. Låg på soffan. Suckade.

När det var dags att börja jobba var jag fortfarande inte helt frisk, men så pass att det var ok. Precis när jag är på väg att åka på jobbet kommer andra tonårsdottern (som fortfarande inte är tonåring längre) hem. På tok för tidigt. Flera timmar för tidigt.

Hon hade åkt av vägen. Ner i ett dike, upp över en infart, ut på vägen igen och tillslut stannat - precis innan nästa dike. Med hela ekipaget. Tack och lov var det ingen last på. Då hade det nog inte gått så bra som det gick. För henne, det gick sämre med bilen. Jag hann tänka tanken "vilken jäkla tur att hon kom hem, jag fick inte ett telefonsamtal". Efter hennes berättelse och mina frågor om hon hade ont åkte jag på jobbet. Hon är ju trots allt vuxen. Visst?! Men jag var bara tvungen att slänga ur mig "du måste åka in om du får ont, jag kan följa med om du vill det" innan jag åkte. Jag är inte mer än mänsklig, och mamma.

Vi tillbringade någon timme på akuten, andra tonårsdottern och jag. Men det gick bra. Mina ungar måste ha någon där uppe som vakar över dom. Som bär dom ner i diken, varsamt.

Nu är vardagen tillbaka med jobb, tvätt, handling, matlagning och andra mer eller mindre roliga måsten. Ena tonårsdottern (som inte heller är tonåring längre) väntar fortfarande på en tid till neurologen, med lite tur får hon en inom den närmsta veckan. Jag väntar också. Inte på tid till neurologen. Nej, jag väntar på tid för en andra operation av min axel. Idag ringde det en trevlig kvinna och meddelade att jag kommer opereras om ca. fyra veckor. Det går framåt, i snigelfart. Men vem har bråttom? Det är liksom ingen mening när det är glashalt ute. Det slutar bara med ett besök på akuten och det kan jag vara utan.