Livet är märkligt. I går var det dags för ännu en premiär för mig, jag satt med på mitt första kommunstyrelsemöte. Det var en annorlunda och spännande upplevelse. Samtidigt som jag satt på detta möte träffade ena tonårsdottern (som inte längre är tonåring) en läkare som skulle reda ut och förklara vad de sett på magnetröntgen. Jag ville vara där. Jag ville vara med. Jag ville höra. Jag ville ställa frågor. Men. Dottern är vuxen nu. Hon måste få göra saker själv. Ta ansvar. Växa upp. Jag måste låta henne göra allt det där. Jag måste ta ansvar. För det jag tagit på mig. Men på eftermiddagen satt jag med mobilen i handen, väl gömd under bordet. Väntade på ett sms som skulle tala om vad de hittat. För de hade hittat något, det visste vi. Sms:et var lite kryptiskt, kan man säga, "...har någon vätskesamling/missbildning i nacken."

Allt började med ena tonårsdotterns avåkning 29 november 2011. Du kan läsa om det här. 

Några dagar efter den dagen började ena tonårsdotterns problem. Ont i nacke, rygg, axlar, kraaftlösa armar och trötthet. Allt har med tiden bara blivit värre och värre. Kulmen kom nog i februari i år.

Efter det har det varit läkarbesök, sjukgymnastbesök, värktabletter, mer värktabletter och några veckor på "ryggis". Slutligen var det en läkare som tyckte att en magnetröntgen kanske vore bra att göra eftersom det i stort sett var den enda röntgenundersökningen som inte var gjord. Så. Nu står vi här med en diagnos, som gett oss än mer att fundera på. Arnold-Chiari syndrom 1 med syringomyelia heter det, och det kan vara genetiskt. Det är inte bara vi som funderar. Läkaren ena tonårsdottern träffade kände bara till ett till fall med samma syndrom så nu skulle det konfereras läkare emellan. Svar på vad som kommer hända härnäst kommer på torsdag. Hoppas jag. Frågorna hopar sig. Fort. Blir det operation? Försvinner ena tonårsdotterns smärtor och besvär om hon opereras? Borde övriga barn i familjen kolla upp sina nackar? Borde jag kolla upp min? Och vem/vilka kan svara på det? 

Det är långt till torsdag.