Första måndagen i september närmar sig. Det märks. Nu tänker jag inte på de gulnande björklöven. Inte heller tänker jag på frosten jag såg på marken en morgon. Nej. Jag tänker på alla människor som väller in i vår kommun. Gröna byxor, tjocka tröjor, grova kängor och kepsar syns i kön på Ica, på fiket och irrandes längs vägen. Nu är det fint att vara här. Rent exotiskt faktiskt. Vissa tycker att de äger marken de går på, att vi "byfolk" ska vara tacksamma över deras närvaro. Vi är bara bonnläppar.
Andra uppskattar lugnet, tystnaden och den rena luften. Njuter av att dricka kallt, rent vatten i kallkällor som finns i skog och mark. Beundrar oss som vågar ta steget att bosätta oss "på sidan om". Verkar nästan avundsjuk.
Vi som bor här kliar oss i huvudet och undrar var alla kommer från och vad de gör här. I en tiondels sekund. Sedan slår det oss. Älgjakten närmar sig! Nu skjuts det. Hela tiden. Bössor ska skjutas in, skjutprov ska avläggas. Och vad gör jag? Sitter i godan ro på fiket och tjuvlyssnar på jakthistorier om galna älgar som gått till anfall på både ryggsäckar och folk. Men till veckan. Då. Då ska jag ut i skogen. På älgjakt. Med kameran.

 

Steve

31 augusti 2012 15:32

Det är härligt att vara bonnläpp. God jaktlycka!

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

31 augusti 2012 21:00

Är gärna bonnläpp alla dagar i veckan. Lugnet och tryggheten är värd all "isolering" i världen. Det där med jaktlyckan vet jag inte. Skulle gärna fota en eller annan älg med fantastisk naturbakgrund men vet inte om jag kommer ha sinnesnärvaro att göra det. Misstänker att rädslan tar överhand.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...