Första måndagen i september närmar sig. Det märks. Nu tänker jag inte på de gulnande björklöven. Inte heller tänker jag på frosten jag såg på marken en morgon. Nej. Jag tänker på alla människor som väller in i vår kommun. Gröna byxor, tjocka tröjor, grova kängor och kepsar syns i kön på Ica, på fiket och irrandes längs vägen. Nu är det fint att vara här. Rent exotiskt faktiskt. Vissa tycker att de äger marken de går på, att vi "byfolk" ska vara tacksamma över deras närvaro. Vi är bara bonnläppar.
Andra uppskattar lugnet, tystnaden och den rena luften. Njuter av att dricka kallt, rent vatten i kallkällor som finns i skog och mark. Beundrar oss som vågar ta steget att bosätta oss "på sidan om". Verkar nästan avundsjuk.
Vi som bor här kliar oss i huvudet och undrar var alla kommer från och vad de gör här. I en tiondels sekund. Sedan slår det oss. Älgjakten närmar sig! Nu skjuts det. Hela tiden. Bössor ska skjutas in, skjutprov ska avläggas. Och vad gör jag? Sitter i godan ro på fiket och tjuvlyssnar på jakthistorier om galna älgar som gått till anfall på både ryggsäckar och folk. Men till veckan. Då. Då ska jag ut i skogen. På älgjakt. Med kameran.