Ja. Vi har alltså varit på husbilssemester. Vi har i mil efter mil lyssnat på gnek, knak, gnissel och vindbrus. Och vi har vinkat. Jösses vad vi har vinkat. Till helt okända människor. Man gör tydligen så. När man åker husbil. Hejar på mötande husbilar. Precis som mc-åkare gör. Hejar på varandra alltså. Kanske är det husbil mc-åkare skaffar när de inte orkar sitta ute i blåsten längre. Och så tar de med sig vinkandet in i husbilen. Tror jag ska börja heja på alla mötande som kör bil med samma märke som jag.

Om du här och nu tror att det blir ett kort inlägg kan jag säga att du har FEL. Eller kanske inte fel, men du har inte rätt heller. Antingen sätter du dig bekvämt och fortsätter läsandet eller så läser du mer sedan, när du har tid (och lust).

Likt övriga semesterfirare pratade vi väder. Eller mer bristen på skiftningar i vädret. Det regnade mer eller mindre. Helt plötsligt var "uppehåll" ett bra väder. Det var inte uppehåll när vi började vår resa.

Alls. Men det blev bättre. Det blev uppehåll. Så vi kunde gå på sommarland, och bada. Där har de minsann tänkt om sedan vi var där sist. Nu är det säkerhetstänk på hög nivå. Det är inte utan att jag, när jag satt på en solstol i mitten av uppehållet, blev lite full i skratt. Det såg onekligen ganska kul ut med människor i badkläder och HJÄLM. Ishockeyhjälm.

Av de som åkte hörde jag inte en enda som slagit i huvudet. Inte en enda var tacksam över hjälmtvånget. Men var och varannan klagade över smärtan hjälmen och dess hakband orsakat. Röda randiga halsar skvallrade om skav från hakband och röda pannor om klämmande hjälmar.

Som rökare får man ofta skämmas. För att man är så in i h#¤vetes dum att man medvetet förkortar sitt eget liv med dessa giftpinnar. Att man inte bara slutar. Att man förpestar luften för alla ickerökare. Och så vidare. Visst är det dumt att röka. Rent idiotiskt faktiskt. Jag håller med om det. Rakt av. Men. Nu är det så att jag är en rökare. Som tar mitt ansvar. Jag står inte och röker bland oskyldiga. Jag slänger inga fimpar. Jag gör vad jag kan för att minimera skadan för alla er ickerökare. Tydligen är inte alla så. Inte ens majoriteten. Varför skulle det annars finnas detta påhitt?

Likt en apa i bur får man stå på anvisad plats. Till allmän åskådan. "Titta barn, så ser en rökare ut". När man placerar en "rökplats" mitt bland klätterställningar och hoppborgar tappar man min förståelse för påhittet. Skulle aldrig falla mig in att röka mitt bland lekande barn!

På tal om barn. Vi hade med yngsta dottern och en kompis till henne. Tydligen är inte vi föräldrar tillräckligt roliga. Utan tonårsdöttrarna skulle det ju bli rena öken på semestern, enligt yngsta dottern. Så är det att vara sist ut i en baranskara. Att vara en "sladdis". Plötsligt blir man själv. Ett ensambarn. Barn är flockdjur. Tydligen. Vilken tur att vi hälsade på min barndomsvän. Där fanns det fler barn. Så de blev en flock.

När barn släpps ihop med andra barn verkar det inte spela någon roll vad det är för väder. Man kan kasta pil, hoppa studsmatta och plocka gräs (?) med paraply.

Campinglivet passar mig. Ny utsikt var och varannan dag. Hittar man en bra camping stannar man någon dag eller två annars drar man vidare. Trivs man riktigt bra stannar man en vecka eller så. Jag menar. Man har ju semester. Men när det regnar mer eller mindre. Då är det inte riktigt lika kul. Visst är det mysigt att ligga och lyssna på regnet som smattrat mot taket när man ska sova. En natt. Men allt blir surt. Förr eller senare. Till och med humöret. Då spelar inte utsikten någon roll. Man vill bara hem.

Pilen visar sjöutsikten. Det behövdes inte ens en spegel för att se den, det var bara att öppna husbilsdörren.

När barnen ledsnat på tärningsspel, minigolf i regnet, bowling, bad mellan skurarna och andra aktiviteter. Vad gör man då? Packar ihop och åker hemåt? Sitter och surar? Inte då. Vi hittade lösningen.

Ja. Lösningen för föräldrarna alltså. 

Nu är det slut på ledighet. Förmodligen är det även slut på regn och uppehåll. Det är nu sommarvärmen och solen kommer. I morgon. Jag börjar jobba då.    

 

Evalena

16 augusti 2012 09:25

Nejmen! Har du borjat roka igen?! Hur gick detta till?

ÄlgEva

16 augusti 2012 23:04

Psyket klarade inte 10 kilos viktökning. Trist för det gick galant att sluta och jag tyckte om att vara rökfri. Jag tränade och var hur noga som helst med kosten men trots detta ökade vikten. Kom nu för allt i världen inte med "muskler väger mer än fett". Har aldrig varit med om att muskler bildats så lokalt, mellan revben och knän.... Återstår att svälta ner sig 10 kilo, då har man marginal.

 

Steve

16 augusti 2012 15:25

Tänk så olika semestrar kan te sig. Hoppas att första arbetsdagen kändes bra. Smart att börja jobba på en torsdag, då blir första arbetsveckan lagom lång. Om man jobbar mån-fre vilket alla inte gör förstås.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

16 augusti 2012 23:06

Första arbetsdagen slutade nästan i tårar och det var inte glädjetårar. Så. Jo. Det är tur jag bara arbetar två dagar den här veckan. Det blir värre nästa. Hoppas din sommar varit bra och att hösten blir än bättre!

 

Ingrid

21 augusti 2012 09:00

Hahahaha!!!! BARNloppis! Ja, det hade varit något det! *asg*
Fanken vad bra du blivit på att fota då! Go girl! Bilder värda att publiceras ju.
..fö var det förbenat bra sagt "Barn är flockdjur" Huvudet på spiken! Så sant som det är sagt! Det sammanfattar allt liksom.

http://www.lagomtnormativt.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...