Ja. Vi har alltså varit på husbilssemester. Vi har i mil efter mil lyssnat på gnek, knak, gnissel och vindbrus. Och vi har vinkat. Jösses vad vi har vinkat. Till helt okända människor. Man gör tydligen så. När man åker husbil. Hejar på mötande husbilar. Precis som mc-åkare gör. Hejar på varandra alltså. Kanske är det husbil mc-åkare skaffar när de inte orkar sitta ute i blåsten längre. Och så tar de med sig vinkandet in i husbilen. Tror jag ska börja heja på alla mötande som kör bil med samma märke som jag.

Om du här och nu tror att det blir ett kort inlägg kan jag säga att du har FEL. Eller kanske inte fel, men du har inte rätt heller. Antingen sätter du dig bekvämt och fortsätter läsandet eller så läser du mer sedan, när du har tid (och lust).

Likt övriga semesterfirare pratade vi väder. Eller mer bristen på skiftningar i vädret. Det regnade mer eller mindre. Helt plötsligt var "uppehåll" ett bra väder. Det var inte uppehåll när vi började vår resa.

Alls. Men det blev bättre. Det blev uppehåll. Så vi kunde gå på sommarland, och bada. Där har de minsann tänkt om sedan vi var där sist. Nu är det säkerhetstänk på hög nivå. Det är inte utan att jag, när jag satt på en solstol i mitten av uppehållet, blev lite full i skratt. Det såg onekligen ganska kul ut med människor i badkläder och HJÄLM. Ishockeyhjälm.

Av de som åkte hörde jag inte en enda som slagit i huvudet. Inte en enda var tacksam över hjälmtvånget. Men var och varannan klagade över smärtan hjälmen och dess hakband orsakat. Röda randiga halsar skvallrade om skav från hakband och röda pannor om klämmande hjälmar.

Som rökare får man ofta skämmas. För att man är så in i h#¤vetes dum att man medvetet förkortar sitt eget liv med dessa giftpinnar. Att man inte bara slutar. Att man förpestar luften för alla ickerökare. Och så vidare. Visst är det dumt att röka. Rent idiotiskt faktiskt. Jag håller med om det. Rakt av. Men. Nu är det så att jag är en rökare. Som tar mitt ansvar. Jag står inte och röker bland oskyldiga. Jag slänger inga fimpar. Jag gör vad jag kan för att minimera skadan för alla er ickerökare. Tydligen är inte alla så. Inte ens majoriteten. Varför skulle det annars finnas detta påhitt?

Likt en apa i bur får man stå på anvisad plats. Till allmän åskådan. "Titta barn, så ser en rökare ut". När man placerar en "rökplats" mitt bland klätterställningar och hoppborgar tappar man min förståelse för påhittet. Skulle aldrig falla mig in att röka mitt bland lekande barn!

På tal om barn. Vi hade med yngsta dottern och en kompis till henne. Tydligen är inte vi föräldrar tillräckligt roliga. Utan tonårsdöttrarna skulle det ju bli rena öken på semestern, enligt yngsta dottern. Så är det att vara sist ut i en baranskara. Att vara en "sladdis". Plötsligt blir man själv. Ett ensambarn. Barn är flockdjur. Tydligen. Vilken tur att vi hälsade på min barndomsvän. Där fanns det fler barn. Så de blev en flock.

När barn släpps ihop med andra barn verkar det inte spela någon roll vad det är för väder. Man kan kasta pil, hoppa studsmatta och plocka gräs (?) med paraply.

Campinglivet passar mig. Ny utsikt var och varannan dag. Hittar man en bra camping stannar man någon dag eller två annars drar man vidare. Trivs man riktigt bra stannar man en vecka eller så. Jag menar. Man har ju semester. Men när det regnar mer eller mindre. Då är det inte riktigt lika kul. Visst är det mysigt att ligga och lyssna på regnet som smattrat mot taket när man ska sova. En natt. Men allt blir surt. Förr eller senare. Till och med humöret. Då spelar inte utsikten någon roll. Man vill bara hem.

Pilen visar sjöutsikten. Det behövdes inte ens en spegel för att se den, det var bara att öppna husbilsdörren.

När barnen ledsnat på tärningsspel, minigolf i regnet, bowling, bad mellan skurarna och andra aktiviteter. Vad gör man då? Packar ihop och åker hemåt? Sitter och surar? Inte då. Vi hittade lösningen.

Ja. Lösningen för föräldrarna alltså. 

Nu är det slut på ledighet. Förmodligen är det även slut på regn och uppehåll. Det är nu sommarvärmen och solen kommer. I morgon. Jag börjar jobba då.    

Om man är ledig hela sommaren är det fasligt dum att sprida ut resorna. Jag menar. När man kan göra nästan alla på en och samma vecka. Det blir liksom mer effektivt. Och inte hinner man glömma vad man gjort eller vart man varit.

Just nu sitter jag på en camping söder om Dalälven. I en husbil. Maken och jag tyckte det skulle vara trevligt att prova på husbilslivet. Gamla husvagnsmänniskor som vi är. Vi kan säga så här, någon husbil vill vi inte ha. Alls.

Efter några dagar och nätter i Dalarna åkte vi hem för ett snabbt stopp och lite byte av medresenärer. Maken klev av. Jag och yngsta dottern tog husbilen. Plockade upp några barn samt mor innan vi åkte vidare mot Furuvik.

När man åker bil med barn några mil. Och några till. Då hinner man höra mycket. Väldigt mycket. Till exempel gick sexåringen i sällskapet igång. I minst fem minuter pratade sexåringen om en och samma sak. Sex. Ja, alltså inte siffran sex. Nej, mer sex som aktivitet. När fraserna "jag vill ha sex med Jennifer Lopez" och "en kille hade sex med två tjejer" rullade för trehundrafemtiosjunde gången fick mor nog. Nu fick det liksom räcka med sexpratet. "Tyst", hjälpte inte. "Nu räcker det", fungerade inte heller. Inte heller "nu slutar du prata om det där" fick tyst på ungen. Tror mor blev desperat. "Nu stoppar du en godis i munnen och slutar prata en stund", hade kunnat fungerat. Fast inte just då. Det var bara att vänta. Tills barnet i fråga bytte samtalsriktning. Till något helt annat. Men betydligt mer åldersrelaterat. "Är vi framme snart?".

....hur det är att ha småbarn i huset. Bror har en liten tvååring som spenderade ett dygn här. Utan föräldrar. Jag var faster för hela slanten. Eller. Det var tänkt så. Men träningen med Vilja och lilla tösen för någon vecka sedan gav bra resultat. Tydligen. Där Vilja var var lilla tösen. Hela tiden. 

Trots detta var det en viss passning. Hela tiden. Jo. Jag hade hjälp av mina barn. Ibland.

Vi trotsade vädret och gav oss iväg till en eller två lekparker. För att gunga, klättra och åka kana. Och för att göra av med lite energi. Trötta barn sover bättre. Har jag hört.

Det gick riktigt bra att ha lilla tösen här. Men. Jag ska inte sticka under stol med att jag har blivit bekväm med åren. Väldigt bekväm. Att underhålla och roa en liten är inte lätt. Eller enkelt. Men roligt. Någon gång ibland. 

Bloggandet har blivit lite lidande på sista tiden. Mest beroende på att det är sommar. Men även på grund av ren lathet. Så när mor ringde i dag för att höra så det inte hänt något, eftersom jag inte bloggat på länge, tänkte jag att det är nog dags nu. För ett litet inlägg. Det får bli ett om helgen som var. Eller snarare om lördagen som var. Jag, ena tonårsdottern och en vän drog på marknad. En bra bit bort. Närmare bestämt 25 mil bort tror jag. 

Den här marknaden vänder sog nog främs till jakt- och fiskefolk men även andra kan hitta sevärda uppvisningar eller braatthasaker att handla. Har man otur, som vi hade, med vädret får man hitta på annat att göra. För regnade gjorde det, hela tiden. Bara mer eller mindre. 

Det var inte svårt. Att hitta på något. Alls. Men alltså hallå! Om man nu är på en marknad där det är skytteuppvisningar och andra gevärsinfluerade aktiviteter varför är inte detta ok?

Vakterna var fram och mummlade något och grabbarna lyssnade.

Men inte vet jag om det såg något bättre ut med gevärspipan uppstickandes ur ryggsäcken 

Kall öl och lite mat i magen gör naturligtvis inte så det slutar regna men det blir betydligt mycket roligare. Och jag menar. Varför ska man inte passa på när man ändå har chaufför? Ena tonårsdottern hade inga problem att roa sig själv. Hon roade även andra. Med sina pappershattar.

Grabbarna med pappershattarna ingick i ett band som spelade irländsk musik. Jädrar vad det svängde.

Tummen tålde visst inte att slå takten i träbordet...  

Yngsta dottern sov hos en kompis i natt. Det betyder att jag fick en fridag i dag. En dag där jag kunde göra precis vad jag ville. Utan dåligt samvete.

Bror med flickvän köpte sig ett torp i början av sommaren. Jag åkte dit. För att titta. För att umgås en stund. Det var liksom på tiden. Självklart följde Vilja med. Och nu vet jag vad man ska med en larvigt liten hund till.

Perfekt för små töser att träna bort hundrädslan på.

Både far och faster var stolta och imponerade av tösens framfart. I ärlighetens namn var jag ganska imponerad av Viljas insatser också. 

Den här veckan skulle bli yngsta dotterns. Inte så mycket för att hon krävt det. Nej, snarare för att döva det dåliga mammasamvetet. Hon har önskat aktiviteter och jag har skjutsat hit och dit. Mitt tålamod har varit långt. Jag har väntat snällt. Suttit på en stol. Glatt, ja kanske inte nödvändigtvis jätteglatt, påhejande. Frågat intresserat. Lyssnat lika intresserat. Hmmm.. Måste det vara hjärtligt för att räknas ligger jag illa till. Men i dag. Då gjorde jag något alldeles eget en stund. Tro nu inte att yngsta dottern var satt på något sorts undantag. Icke. Hon var tillsammans med tre kompisar på egenvald aktivitet. Jag passade bara på, i väntan på att de skulle bli klar. Vad jag gjorde? Jo, jag var och fikade tillsammans med en, kan nog med gott samvete säga det, gammal bloggvän. Käre värld, vi börjar få kläm på det här med fika oss bloggerskor emellan. Det var för sjutton andra gången nu. Min bloggvän fick välja fik. Mitt bidrag fick bli att hitta dit. Vi skulle ses på Törners, tror jag det hette. En lätt vägbeskrivning skulle göra det enkelt att hitta dit. Till saken hör att ingen av oss verkar besitta förmågan att enkelt beskriva vägen. Vilket skulle underlätta efter ingen av oss verkar vara speciellt bra på att hitta heller. Fiket låg mittemot en jaktaffär, sa hon så där i förbifarten. Jag funderade på vart jag skulle parkera bilen och kom fram till att det absolut enklaste var parkeringsgaraget. Tog pliktskyldigt en biljett och klev in i hissen. När jag kliver ur denna är det första jag ser ett fik som heter Törners. Ååå. Finns det TVÅ fik med samma namn? Eller gick det så lätt att hitta rätt? Men så ringde det en liten klocka i huvudet. Hon hade sagt att det låg mittemot en jaktaffär. Här fanns då ingen jaktaffär. Det blev till att ta det ena benet före det andra och traska iväg.

Vi hittade till samma fik. Samma dag. Fick en trevlig pratstund där vi bland annat avhandlade föräldraskapets ibland trassliga tillvaro. Ser redan fram mot nästa fika. När vi skildes i ett gatuhörn strosade jag runt på stan en kort stund. Kanske skulle jag lyckas göra några fynd. Det enda jag fick med mig var hundgodis, linsvätska till andra tonårsdotter och ögondroppar till ena tonårsdottern. I ärlighetens namn gick jag bara och väntade på yngsta dotterns telefonsamtal. Längtade. Önskade att hon skulle ringa och tala om att de var klara. Men alltså hallå, från vilken planet är jag? Vilka ungar vill åka hem efter bara tre timmars klättrande? Inte de jag hade med mig i alla fall. Efter fyra timmar skickade jag ett försynt sms till yngsta dottern "börjar ni bli klara?". Men nej då, de hade en och annan bana ogjord. Det var bara att vänta ett tag till. Vi var hemma halv nio. Alltså kl.20.30!