Jag var på älgjakt i går. Återkommer med en utförlig berättelse om dagen, lite senare. Lämnar er med en bild som beskriver hur det är att vara älgrädd på älgjakt samt hur det är att ha med en sådan på älgpass.

Ni som följt mig ett tag vet att jag under en tid tränade. Inte för att bygga muskler och skaffa mig en makalöst välbyggd kropp, nej då. Jag tränade för att jag inte skulle gå upp så mycket i vikt när jag slutade röka. Ni vet hur det gick. Vågeländet pekade envist uppåt. Oavsett hur mycket jag tränade. Motivationen sjönk i samma takt som kilona ökade. Jag slutade träna. Började röka. Gick ner i vikt.
Under en promenad med min hundvän var döden nära. Väldigt nära. Vi gick uppför slalombacken. Eller. Det var tänkt att vi skulle gå uppför. I ett svep. Det gick inte. Jag fick andnöd. Hjärtklappning. Pulsen passerade max. Vi fick helt enkelt stanna och vila. Så kan man inte ha det. Så. Nu är jag tillbaka på gymmet. Hade tänkt börja med att gå lite på löpbandet. Det gick inte. Löpbandet hade gått ut från gymmet. Det blev till att tänka om. Roddmaskin och cykel fick duga. Jag tycker inte om att träna bland andra människor. Nej. Jag vill vara ensam med mitt rödlila ansikte. Av den anledningen var tidpunkten noga utvald. Lunchtid. Mitt i veckan. Det skulle vara jag och gymmet. Och det var det. Ett tag. Sedan ramlade det in ett tiotal gymnasiepojkar. Jag avslutade och gjorde mig redo att åka hem. Först skulle jag bara passera hallen. Utrymmet där man ska lämna ytterskorna. Om jag säger så här. Gymnasiepojkarnas skor luktade inte hallon. Alls.

Jag har inte kidnappats för att användas som maskot av någon jägare. Har inte blivit uppäten av någon älg heller. Jag kom inte ens ut i skogen förra veckan. Livet kom i vägen. På något vis. Tänkte ta nya tag till helgen, tror jag. Hoppas jag. Just nu sitter jag i soffan och njuter av mitt senaste inköp. Njuter. Fullt ut! Hahaha, nu tror du säkert att det har med den rosa platta saken att göra. Det har det inte. Alls. Jag har hittat nostalgi. På burk.

...att vara en älgrädd tant i dessa tider. Jakten har dragit igång på allvar. Facebookuppdateringarn består till ganska stor del av älgbilder. Det må så vara. Men alltså. När älgen är skjuten ska den transporteras från skogen till jaktlagets slakteri. Oavsett vart det ligger. Det betyder att det åker omkring ett gäng älgar längs vägarna här. Överallt! Glada och stolta jägare visar naturligtvis upp sina byten för alla som vill se. Missförstå mig rätt nu. Jag vet att man måste jaga och skjuta djur. Jag vet att man måste ta hand om de skjutna djuren. Jag vet att man får kött från döda djur. Men. Måste man köra runt med dessa djur dagtid? Mitt i samhället? Kan man inte sköta transporterna efter mörkrets inbrott? Så jag slipper få en eller två hjärtattacker bara av att åka till macken.

Jag gjorde det. Någonting för bara mig. Eller. Kanske inte bara för mig. Fast tanken var den. Att det skulle vara för bara mig. Som någon sorts första hjälp. Någonting som skulle lätta upp. Göra mig glad. För jag behöver det. Bli glad alltså. Så. Jag köpte mig lite glädje. Platt glädje. I ett rosa fodral.

Första måndagen i september närmar sig. Det märks. Nu tänker jag inte på de gulnande björklöven. Inte heller tänker jag på frosten jag såg på marken en morgon. Nej. Jag tänker på alla människor som väller in i vår kommun. Gröna byxor, tjocka tröjor, grova kängor och kepsar syns i kön på Ica, på fiket och irrandes längs vägen. Nu är det fint att vara här. Rent exotiskt faktiskt. Vissa tycker att de äger marken de går på, att vi "byfolk" ska vara tacksamma över deras närvaro. Vi är bara bonnläppar.
Andra uppskattar lugnet, tystnaden och den rena luften. Njuter av att dricka kallt, rent vatten i kallkällor som finns i skog och mark. Beundrar oss som vågar ta steget att bosätta oss "på sidan om". Verkar nästan avundsjuk.
Vi som bor här kliar oss i huvudet och undrar var alla kommer från och vad de gör här. I en tiondels sekund. Sedan slår det oss. Älgjakten närmar sig! Nu skjuts det. Hela tiden. Bössor ska skjutas in, skjutprov ska avläggas. Och vad gör jag? Sitter i godan ro på fiket och tjuvlyssnar på jakthistorier om galna älgar som gått till anfall på både ryggsäckar och folk. Men till veckan. Då. Då ska jag ut i skogen. På älgjakt. Med kameran.

I helgen har jag och maken vuxentid. Efter ett sommarlov borde det följa ett vuxenlov. Ett lov där vi vuxna får hämta kraft så vi orkar vara konsekventa vuxna ytterligare ett läsår.
Vi är inkonsekventa hela helgen. Äter godis fast vi inte ätit upp maten. Är uppe sent fast vi ska upp "tidigt" dagen efter. Dricker alkohol före kl.12 Spelar bort pengar. Väcker kamrater med ett hånskratt. Men. Vi har kul. Väldigt kul.

Jag har praktiserat på andra tonårsdotterns arbete. En kväll. Man borde få praktisera lite här och där. För att få en liten inblick i vad olika yrken faktiskt innebär. Kanske även för att hitta något annat att arbeta med. Som mitt yrkesliv ser ut just nu skulle jag inte ha något emot att byta. Helt. Andra tonårsdotterns jobb skulle passa mig perfekt. Att hon ska sluta är ju liksom inget annat än perfekt. Att det verkar svårt att hitta någon ersättare gör inte saken sämre. Kan man tycka. Tills man tittar på vad som krävs. Då blir plötsligt allt fel! Eller. Kanske inte allt. Det är bara en bokstav som felar. Eller kanske inte riktigt felar. Det är mer så att den saknas. På mitt körkort. Ett enda sketet C. Har jag haft just den bokstaven på mitt körkort hade jag sökt jobbet. Förra veckan. Kan tycka det är lite petigt att just det där C:et måste finnas. Jag måste inte köra lastbil. Inte alls. Det kan andra göra. Tycker jag. Andra tonårsdottern sitter inte och kör lastbil hela dagarna. Hon kör mestadels för- eller följebil. Till vad? Titta på videon så får du se.

Håll med om att det skulle vara ett perfekt jobb. Jag menar till en tant i sina bästa år. Som är klar med vab (vård av sjukt barn) och barnafödande. Som verkligen värdesätter tid utanför hemmet. Jo. Man ligger ute på jobb under veckorna. Tror jag skulle uppskatta alla tråkiga vardagssysslor mer om jag inte trampade i dom varje dag.

Om inte andra tonårdottern skrämt iväg renen som gick vid vägen hade jag haft en bild på en väldigt fin ren. Med gigantiska horn. Men nu blev det inte så. Hade det inte regnat hade jag knäppt väldigt fina kort på en sjö vi passerade mitt i skogen. Hade jag kommit ihåg att stoppa batteriet i kameran hade jag knäppt många kort på den extremt långa transporten vi hade bakom oss. Speciellt när han skulle ta sig under viadukter och genom korsningar. Om jag praktiserar någon mer gång med andra tonårsdottern innan hon slutar ska jag minsann ladda kameran och knäppa mängder av kort. Regn eller inte.