Satt med vetekudde lindad runt ömmande kroppsdelar större delen av kvällen igår. Eftersom utbudet på tv:n inte var det bästa så skenade tankarna iväg, igen. Och det slog mig. Inom skolvärlden har det under många år, väldigt många år faktiskt, suckats och stönats över föräldrars "ickeengagemang" i deras "bråkiga och stökiga" barn. Barn som inte passar in i skolmallen för lugna, skötsamma och kunskapstörstande elever. Och visst, det finns föräldrar som man skulle kunna tro fullständigt skiter i sina barns prestationer i skolan. Som nonchalerar skolans rop på hjälp för att eleven ska nå målen. Jodå. Men. Det finns föräldrar som med all säkerhet är fullt medvetna om sina barn tillkortakommanden. Som vet att barnet ifråga inte kan sitta still, vara tyst, lyssna och koncentrera sig. Barn som föräldrarna säkert länge haft en gnagande fundering om. Är det något fel på mitt barn? Varför kan inte mitt barn vara som alla andra? Och handen på hjärtat. Vilken förälder vill ha dessa funderingar? Vilken förälder skulle välja att ha ett annorlunda barn? Ett barn i behov av särskilt stöd. För det är precis så det är. Tror jag. När man börjar förstå att mitt barn inte är som alla andra slår man dövörat till. Blir en omöjlig förälder. En förälder som blundar för problemen. Som inte lyssnar på skolpersonalen eller andras "hen är lite speciell", "hen skulle kanske behöva lite extra stöd" och "har ni funderat på att ta kontakt med BUP för att eventuellt starta en utredning?". Att som förälder ta in det kan bli för mycket. DET ÄR INGET FEL PÅ MITT BARN! Det är alla andra som inte förstår vad mitt barn behöver. 

Jag har under många år arbetat i en annan värld. En värld jag än i dag älskar. En värld som består av utvecklingsstörda, barn i behov av särskilt stöd, annorlunda barn eller vad man nu väljer att kalla dessa barn och ungdomar. För det är precis så det är, det är barn och ungdomar - ingenting annat! Men. Under min tid i den andra världen insåg jag vilken resa föräldrar till dessa barn och ungdomar tvingats göra. De tvingas acceptera att det inte blev som det var tänkt. "Huvudsaken jag får ett friskt barn" fick omprövas och omvärderas. De förlorade ett barn, ett friskt barn, och fick ett annat barn med lite andra förutsättningar. Man måste få sörja det man förlorat. Hur ska man annars kunna gå vidare? Det betyder naturligtvis inte att man inte älskar det barn man fick, absolut inte! Men. När förutsättningarna ändras måste man få tid att hitta en ny väg att vandra på. Det är inte på något sätt jämförbart men, när jag fick veta att jag väntade två istället för ett barn behövde jag tid. Tid att förstå. Tid att ställa om. Och jag tror att det är precis så det är för dessa föräldrar som efter ett antal år börjar inse att det inte blev som de trodde. Att deras barn helt plötsligt inte är som alla andra. Och det kan jag säga, om någon säger något (som jag tolkar som nedsättande) om mina barn går jag i försvarställning. Omgående. Det vill till att den/de som sagt något ger mig tid, tid att förstå. Tid att prata och fundera. Tid att hitta en ny väg att vandra på. 

 

Steve

23 september 2013 14:55

Att kunna hitta en ny väg att vandra på när allt plötsligt förändras
är en förmåga att glädjas över. Den nya vägen kan vara både gropigare och krokigare men ändå ge möjlighet att vandra vidare i livet.

http://stevereflekterar.blogspot.se

ÄlgEva

23 september 2013 19:33

Helt rätt Steve! Och vem har sagt att vägen måste vara rak?

 

Evalena

6 november 2013 00:22

Så vackert skrivet att jag går till sängs med en tår eller två på kinden... Tänk vilken tur jag hade som fick en vän så klok som du i detta jordelivet! <3

ÄlgEva

26 november 2013 16:28

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...