Obotligt sjuk låter så hemskt. Så slutgiltigt. Som om allt kommer vara över, slut, inom en snar framtid. Jag är obotligt sjuk. Jag måste äta medicin varje dag, livet ut. Men är jag sjuk? Nej, jag tycker inte det. Jag har hypotyreos. En ganska vanlig sjukdom. Som är obotlig. Men inte slutgiltig. Obotlig kan man vara utan att vara sjuk. Jag är oftast en obotlig optimist. Söker det positiva i det mest negativa. Kanske är det en överlevnadsstrategi. Kanske är det ren dumhet. Men att se något positivt i bromsarnas närvaro vid bärplockningen i dag kan jag bara inte se. Inte en chans. Det gick att ha ett visst överseende med det intensiva surrandet runt huvudet ett tag. Men två timmar senare var jag nära att skena rakt över myren med riktning mot bilen. Lite orättvist kan jag tycka. Att bli utsatt för dessa blodsugare alltså. Jag kämpade nog ändå. Liksom. Bara att vara i skogen är jobbigt. Pulsen är farligt nära hjärtinfarktsgräns redan innan jag klivit ur bilen.

Med "ålabjällran" fastsatt i tröjärmen tar jag mina första stapplande steg mot vägkanten. Spanar. Lyssnar. Försöker nervöst prata bort ångesten med min kamrat. Jag lyckas inte speciellt bra. Det räcker att kamraten försvinner ur mitt synfält för att pulsen ska rusa. Fort. Ett ljud bakom ryggen får mig att se ut som Gråben, springandes i luften utan att komma en centimeter framåt. Faller pladask när jag inser att det bara är kamraten som förflyttat sig. Det är ingen älg! Ja, vi har gjort det så många andra gjort senaste veckan, plockat hjortron. Uppdateringarna på facebook och Instagram svämmar över av bilder på knökfulla hinkar med hjortron. Och det stämmer. Skogarna är verkligen FULLA med hjortron. Men vad hjälper det. Skogarna är fulla av älgar också. Men, om man bara stannar upp en stund. En kort sekund. Tittar sig omkring. Inte för att leta efter horn, brungrå päls eller klövspår utan för att verkligen titta. Då inser man vilken fantastisk natur det finns.

Bromsarna fick oss att retirera till slut. När antalet runt huvudet låg på sex-sju stycken fick det vara nog. Bären får helt enkelt vänta.     

 

Lotta

20 juli 2013 17:09

Du är kul du. Jag riktigt ser dig framför mig. .... tokigt nervöst tittandes runt medan du försöker få ner bären i hinken och samtidigt viftandes runt med armarna för att hålla flygfäna på avstånd. Oj oj.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gdansk. Nu var vi framme, några timmar senare än planerat. Man kan säga så här, språket är inte det lättaste att förstå. Det kan vara en förklaring till att vi klev på fel buss när vi skulle åka från flygplatsen. Absolut. Men tack vare nutidens lever...

Ja, så stod vi då där. Utanför incheckningen. Planet avgick enligt tidtabellen, utan oss. Vi stod kvar på Arlanda. Det var mer än en gång jag tänkte "vad var det jag sa...", men jag sa inget, faktiskt. Medan Bubblan och Bubbelhållaren försökte förstå...

Nu skulle resan bli av, den som maken bokat till oss två och ett par till. Resan som ingen annan än maken visste vart den skulle gå. En ganska rolig grej. En bestämmer resmål och bokar. Vi andra åker bara med. Mot okänt mål. Fast jag fick faktiskt ve...

Ledigheten började med luktsäkring av hallen. Orsaken till odören återfanns aldrig. Misstänker att det var en liten gnagare som fick sätta livet till, någonstans under hallgolvet. Må den lilla rackaren vila i frid. Lukten är borta och hallen är en ha...

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting f...