Det var då väldigt vad tiden kan gå sakta ibland. Tycker jag varit vaken hur länge som helst. Har gjort undan alla måstesaker och allt jag hade tänkt göra om det fanns ork och tid över. Tittar på klockan. Inte ens halv tolv. Det blir en lång dag i dag.

När man som jag är sjukskriven för en arm som värker och inte är ett dugg intresserad av att hänga med på vardagliga ting har dagarna en förmåga att bli långa. Det har dom. Men att bli så här lång. Det är högst okamratligt. Av armen alltså. Funderar på det här med sjukskrivningar. Jag är sjukskriven för att vila min arm. Och för att vänta på en tid hos ortopeden. Ortopedtiden har kommit. Ska dit vid månadsskiftet. Men. Om man går hemma och vilar. Och vilar. Utan minsta påfrestning. Och armen inte blir speciellt mycket bättre. Borde jag testa armen lite? Se vad den går för. Se om det blir någon skillnad. Hur blir det annars? Den dagen man ska börja använda armen igen? När alla förståsigpåare tycker att det är dags att börja jobba. När sjukskrivningen är slut. Kanske ska göra det. Testa armen alltså. Så jag vet.

Gurkodlingen lever! Det växer som aldrig förr. 

Nu undrar jag naturligtvis när gurkdöden gör sin entré.

Jag har varit ute efter vägarna i dag. Igen. För lite nyttigheter. Att åka bil kan vara väldigt rofyllt. Men att åka halv sju på morgonen är inte rofyllt. Alls. Det är mer ångestfyllt. Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Att åka bil mitt på dagen däremot. Det är rofyllt. Speciellt när det är fint väder.

När jag och bror åkte till Åre såg vi en hel renflock alldeles intill vägen. Alltså väldigt nära oss. Jättenära för att vara mer exakt. Jag brukar ha med kameran överallt. För att vara redo. För att kunna knäppa kort på det som händer, när det händer. Det hade jag då också. Med mig kameran alltså. Men hjärnan då? Den var med men inte påkopplad. Tydligen. I dag hade jag med kameran igen. Och hjärnan påkopplad. I dag skulle det knäppas kort på renarna. Minsann.

Man kan säga så här. En bild på gamla renspår är också en bild.  

Hade jag varit lite snabbare hade jag fått en bild på den överkörda älgkalven som låg efter vägen. Det var jag inte. Jag hade fullt upp med att fota naturen vi passerade.

Bra mycket vackrare visserligen, men tråkigt. Bilder som den där kan man ta vilken dag som helst. En påkörd älg ser då inte jag varje dag.

I morgon väntar en dag av återhämtning. Jag är inte skapt att flyga omkring. Jag behöver vara hemma och bara vara. Så. I morgon ska jag bara vara. Om inte vädret är alldeles strålande. Då ska jag ta med mig kameran och gå ut en sväng.     

Jag och bror åkte till Åre. För att umgås. För att äta och dricka gott. För att ta det lite lugnt.

Vi tog det inte lugnt hela tiden. Det gjorde vi inte.

Yngsta dottern kom skuttandes och undrade om vi inte skulle ta en tur med skotern. Endast en galning eller en utan skoter tackar nej till en sån fråga när solen lyser från en klarblå himmel. Jag vill inte kalla mig själv galning och jag har en skoter så.....

Vi hade en helt underbar dag där ute i skogen.

Lederna var perfekt. Bara att gasa och njuta.

Det är otroligt fint med all snö som packar in naturen.

Undra vad det är för djur som gått där? Betydligt större än en räv men samtidigt mindre än en älg.

Överallt hänger träden dubbelvikt av all snö.

Hemma hänger istapparn. Långa och vassa. Tur de hänger där ingen riskerar att få de i huvudet.                

Vissa dagar är saknaden större än andra dagar. Det går liksom att ta på tomheten. Och den bits. Och river. Det gör ont.

Äsch har det bra. Bättre än hon haft om hon vore här. Men ändå.