Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att känna en viss press den här tiden på året. En, många gånger, egenpåtvingad press visserligen. Men ändå. Man vill ju att allt ska vara perfekt. Att det ska bli den bästa julen någonsin. Ingenting får störa förberedelserna. Ingenting. Men. När en svag lukt tränger sig på. En lukt som från början endast kändes om man andades in på precis rätt plats. En lukt som påminde om avlopp men ändå inte. En lukt som skulle kunna förväxlas med gasollukt men ändå inte. Jag försökte hitta vart lukten kom från. Eftersom det var i hallen det luktade kändes det logiskt att det måste vara någon som trampat i något olämpligt. Att orsaken till lukten satt under någon sko. Jag kröp på alla fyra och inspekterade samtliga skor. Så där en 15 par skor gicks igenom. Utan att jag hittade orsaken till lukten. Samtliga skor och tillhörande skohyllor förpassades ut på altanen och golvet skurades efter konstens alla regler. Lukten kvarstod. Om man andades in på precis rätt ställe i hallen. Utrymmet under trappen rensades så luckan till krypgrunden blev öppningsbar. Ingen lukt där. Tvättstuga och toalett luktinspekterades. Ingen lukt där heller. Men i hallen luktade det. Om man andades in på precis rätt plats. I det här skedet började jag bli smått hysterisk. Vad sjutton var det som luktade? Bad yngsta dottern lukta på jackorna medan jag återställde oredan under trappen. Jodå, hon hittade vad vi trodde var roten till lukten. En reflexväst. Västen fick ta samma väg som skor och skohyllor. Ut på altanen. Yngsta dottern kommer tillbaka till hallen och påpekar att det fortfarande luktar. Och ja, det luktade. Från elskåpet. Maken började felsökningen på ett lite annat sätt när han kom hem. Han sågade helt enkelt upp väggen. I tron att han skulle hitta en död mus. En mus som luktat på en säkring för sista gången. Han hittade ingen mus. Han hittade ingenting. Så. Nu måste vi fortsätta leta efter orsaken till lukten. Lukten som kommer från elskåpet. Men i väntan på helgen luktsäkrade maken hallen. Trodde vi. 

Det luktar fortfarande... 

Ja, det var länge sedan jag bloggade. Jag vet. Det finns tusen och en förklaring till det. Men jag nöjer mig med att konstatera att jag är här, igen. 

Har det hänt något sedan jag skrev sist? Jo, lite. I korta drag; jag har blivit med häst, jag vågade sätta mitt namn på valsedeln till kommunvalet, ena myndige dottern har opererats för sin Arnold Chiari och andra myndige dottern har fått en son. Jag kan ha glömt något. Det är högst troligt att jag gjort det. Glömt något alltså. 

Vi tar allt i lite bilder också.

Hästen. Alex. Han man kan ladda trötta batterier hos. Är helt säker på att återkommer till honom. Många gånger.

Umeå universitetssjukhus. Jag och ena myndiga dottern tillbringade ett antal dagar här i september. Närmare bestämt sex dagar första svängen, när själva operationen gjordes, och åtta dagar när lumbalvätska bestämde sig för att läcka ut ur ett stygnhål, den andra svängen.

Det här var det första jag såg när jag kom in på NIVA efter ena myndiga dotterns operation. Det var inte blodet jag reagerade på, det var mängden hår de hade rakat bort. Hur skulle dottern ta det? 

Första bilden på operationssåret. Inte vackert och inte rakt men det är äntligen gjort! Föga anade vi då vad som komma skulle...

Ett stygn längst upp på ärret, satt utan bedövning. Man får tydligen inte lägga bedövning i huvudet på någon som tagit bort en bit av skallbenet, risken finns att det slutar med andningsuppehåll. 

Lumbaldränage på plats. Nu skulle läckaget upphöra, en gång för alla. Trodde vi iallafall.

Mellan 150-200 ml ryggmärgsvätska (lumbalvätska) tappades ut varje dygn under fyra dagar.

När lumbalslangen drogs ut tog det ca. 5 minuter, sedan kom läckaget. Ett stygn fick sättas över "hålet", utan bedövning. Det blir så när det är bråttom.

Barnbarnet! 

Vad gäller ena myndiga dotterns Arnold Chiari-diagnos blev det lite annant av den. Naturligtvis. De visade sig att hon INTE är född med den. Den har med all säkerhet kommit till vid hennes avåkning för några år sedan. Neurokirurgen skulle skriva en artikel om henne så jag återkommer om det när den är skriven. Andra myndiga dottern verkar inte ha Arnold Chiari, inte enligt neurologen vi träffade, trots att det enligt en röntgenbild såg ut så.

Hur det gick i kommunvalet? Jag blev invald som ledamot i kommunfullmäktige så nu har mitt politiska liv tagit fart på allvar. Fast just politik tycker jag är vansinnigt tråkigt. Men kommunens framtid, det är intressant! Kan man lägga alla politiska tillhörigheter åt sidan och fokusera på vad som är bäst för kommunen och dess invånare kan det inte bli annat än bra.